Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 Cét,rl
XIV Johan.
men han deltog med olust i de långsamma
öfverläggningarna, och han stälde sig med ovilja
i partisplitets led. Ett var, som grämde honom
mest. I dagens liberalism igenkände han ej mer de
frisinnade åsigter af lif och samhälle, dem hans
ungdom så varmt hyllat och hans mannaålder så
eldigt försvarat. Fastmer tycktes de honom nu, i
förvriden gestalt, gäcka både honom och sig sjelfva,
med hån vändande sig mot föremål, dem hans skarpa
omdöme ej kunde erkänna för ofelbara, men dem hans
medborgerliga hjerta lika litet kunde upphöra att
anse för heliga. Ej för sin skuld sörjde han, men
för sitt lands, sin kungs. Han blef bitter i sina
tankar, bitter i sina ord. Ur stånd att frukta,
yttrade han dem oförtäckt . ur stånd att vika, blef
han der han var. De vapen, som riktades mot honom,
kände han ej; så mycket djupare dem, som riktades
mot ett upphöjdare föremål. Öfver hufvud behöfde
man blott i en eller annan mån vara förorättad för
att i Tegnér finna en sjelfbjuden försvarare. Det
var fosforisternas bitterhet mot Leopold, det var
publicisternes, ett par årtionden senare, mot Carl
Johan, som bragte honom att så lifligt taga parti
först för den grånade skalden, sedan för den grånade
monarken. Utan att uppfatta detta ridderliga i hans
väsende, skall man aldrig förstå honom rätt. All
fördunkling af erkänd ära var honom en styggelse, och
en orättvisa, som ej skulle bringa honom i harnesk,
måste åtminstone vara riktad mot honom sjelf. Van
att »sjunga ut», väjde han då hvarken tid eller rum;
från sällskapsbordet, så väl som från predikstolen
och katedern, slungade han sina. fräsande viggar. Det
vissa är, att han intill ändan förblef sin ungdoms
ideal trogen; att han dog frisinnad, som han lefvat,
och att den skarpsynte häfdatecknare, som sjelf
öppet erkänt sitt politiska affall, hade rätt, då han
"om utbrotten af Tegnérs politiska missnöje yttrade:
»Hans vänner igenkänna i dem snarare ett varmt hjertas
förtret öfver de oarter, som fästat sig vid den sak,
hvilken hans ungdom och mandom älskat och försvarat,
än en otro eller ett affall. Att så förhåller sig,
derpå tviflar ingen, som älskar och förstår att se
in i en rättskaffens och ädel själ».
Från 1840 års riksdag återkom han under sommaren detta
år till hemmet i Wexiö, sjuk och nedstämd. Snart
derefter röjde sig hos honom en sinnessjukdom, för
hvilken han länge fruktat och som föranledde en resa
till Schleswig samma års höst, der han i en berömd
anstalt för sinnessjuke innan kort tillfrisknade
och kunde i Maj följande året återtaga utöfningen af
sina embetspligter. Först i Augusti 1845 De~ gärde
och erhöll han från dem ett års hvila. På det förra
tillståndet af sjuklig öfverspänning hade följt ett
annat af lugn och jemnvigt, men titfika af brutna
kroppskrafter och tilltagande själsdomning. Äfven från
det tidskifte af hans lefnad, som begynte med hans
flyttning till Wexiö 1826, har man många snillrika
dikter, såsom då han, vid magister-promotionen i
"Lund 1829, räckte kransen åt Oehlenschläger, när
han samma år egnade en sång åt Leopolds minne, när
han helsade Agardh, Atterbom och Grafström vid deras
intrade j svenska ^kadernien, s^tmt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
