Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitterheten.
471
framför allt i hans mästerliga sång vid svenska
akademiens femti-åra minneshögtid den 5 April
1836. Äfven under sista skedet af sin lefnad, det
från 1840, fortfor hans skaldeverksamhet. »Han sjöng
ännu», heter det i den minnesteckning vi här följt,
»på de vågor, som från hemmets kust vaggade honom
till ett utländskt fridstjäll för sinnessjuka,
sjöng ännu, med brutet hjerta inom de murar, som
der mottogo honom, sjöng vid återkomsten, sjöng ännu
i döden. Dessa sånger äro icke alltid mäktiga, men
desto mer rörande», och i synnerhet kan väl ingen
utan djup rörelse läsa det »Afsked till min lyra»,
hvarmed hans Samlade dikter sluta. Mest sysselsatte
han sig dock under denna tid med öfversättningar från
främmande skalder. Så öfversatte han under vintern
1840, 1841 i Schleswig Wielands Musarion, Herders Cid,
Lessings Na-than den vise, Oehlenschlägers Palnatoke,
Hakon Jarl, Starkodder och Correggio, flera stycken
af Milton, Pope, StefTens m. fl., samt ämnade äfven
längre fram i svensk drägt omkläda Ariostos Orlando
furioso, men ingen af dessa öfversättningar blef dock
så fullbordad, att den kunnat meddelas allmänheten,
och äfven hans tillämnade större dikter Gerda och
Kronbruden hafva förblifvit ofullbordade.
Tegnér afled den 2 November 1846, och sällan
har något dödsfall väckt så allmän sorg. Allmänt
erkändes ock den stora förlust,vår vitterhet lidit
genom hans bortgång. Hans bildstod, gjuten i brons,
restes på Lundagård, och å hans födelseort, Kyrkeruds
komministersboställe, egnades honom en minnessten
med inskriften:
»Här hans vagga; I Wexiö hans graf; I sången hans
minne.»
Hans samlade skrifter utgåfvos af hans måg,
C. W. Böttiger, året efter hans död och hafva
sedermera utkommit i flera olika upplagor; äfven
en ny samling af »Esaias Tegnérs efterlemnade
skrifter» utgafs i 3 band åren 1873 och 1874. Den
stora popularitet, han vunnit, har han sjelf på
följande sätt förklarat: »Svensken, liksom fransosen,
älskar i poesien företrädesvis det lätta, klara,
genomskinliga. Äfven det djupa fordrar han, ja,
värderar; men det skall då vara ett genomskinligt
djup. ’Han vill se guldsanden på vågens botten. Allt
grumligt och mörkt, som ej ger honom någon klar bild,
vore det än så djupsinnigt, är honom vidrigt. »Det
dunkelt sagda är det dunkelt tänkta» tror han,
och klarheten är ett nödvändigt vilkor för allt,
som skall verka på honom. I afseende på sjelfva
andan och verldsåsigten hos poeten, så älska vi
företrädesvis det lefnadsfriska, raska, modiga,
ja, öfvermodiga. Detta gäller äfven örn svenska
nationalkarakteren. Ehuru förslappade flärdfullt
och förderfvadt folket må vara, ligger dock alltid
en vikingaåder på bottnen af nationallynnet, och
man älskar att igenkänna den äfven hos skalden. En
kall, men klar och frisk vinterdag, som spänner och
stålsätter alla menniskans krafter, för att kämpa
emot och besegra en hård natur, är den rätta urbilden
för nordiska lynnet. Hvar detta klara väder finnes,
denna friska anda blåser, der känner nationen sitt
eget inre lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
