Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1867-1872
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagarne iSbj-1872.
99
af dylika häftiga omkastningar, men ansåg deremot
en lugn och sansad opposition vara lika nödvändig
för statens lif som den uppfriskande vinden för
naturen. Genom en sådan opposition bereddes regeringen
tillfälle att besvara de inkast och anmärkningar,
hvartill man kunnat finna anledning, och dunkla i
omlopp satta rykten erhölle sin rätta belysning. På
sådant sätt vunne regeringen i trygghet och styrka,
och det band af förtroende, som borde förena
regeringen och folket, blefve fastare sammanknutet.
Hr S. Rosenberg inlade en protest mot det sätt,
hvilket Jöns Persson begagnat för anmärkningars
framställande. Riksdagsordningen stadgade i 52 §,
att ingen må tillåta sig personligen förolämpande
uttryck. Detta stadgande hade i den upplästa
skriften blifvit öfverträdt. Deri hade funnits
personligen förolämpande uttryck mot regeringen,
mot konstitutionsutskottet, ja, mot alla de kammarens
ledamöter, sorn icke dela författarens åsigter. Det
vore icke värdigt en riksdagens ledamot att på
detta sätt framhålla sina klagomål, äfven om de
vore befogade, ännu mindre om de äro obefogade,
och obefogadt vore det att tala, om lysande
balklädningar, stora kalaser, dyra viner och dylikt,
samt vilja göra regeringen, konstitutionsutskottet
eller riksdagen ansvariga för den misshushållning,
söm derigenom ådagalägges. Den lyx, det slöseri,
den flärd och misshushållning, som inträngt i vårt
älskade fädernesland bland både höga och låga, vore
mycket att beklaga; men man borde icke fordra, att
konstitutionsutskottets anmärkningar skulle sträcka
sig till den enskildes hushållning, icke heller att
regeringen skall lagstifta om hvad svenska folket
får äta eller dricka, eller huru det skall kläda
sig. Tider hafva funnits, då regeringen sträckte
sina landsfaderliga omsorger äfven till dessa
angelägenheter; men talaren trodde icke, att någon
önskade dessa tider tillbaka eller dessa stadgars
återupplifvande. »I stället att i dessa fall skylla på
regeringen, låtom oss skylla på oss sjelfva, der finna
vi-källan till misshushållningen och slöseriet.»
Frih. y. Liljencrantz fann, att vid granskningen
af en regerings uppgifter under en viss period en
representant hade att lösa två uppgifter - den ena,
huruvida det system, regeringen följt, varit för
landets utveckling förmånligt och ländt till dess
sannskyldiga bästa; den andra att tillse, huruvida
grundlagens bud icke blifvit öfverträdda. Hvad nu
beträffade frågan om regeringens system, så borde
representationens ställning till regeringen vara
välvillig och af vaktande. Regeringen hade ej gerna
kunnat hinna till denna riksdag framkomma med förslag
i de stora organisationsfrågorna, det gälde nu framför
allt att gifva fasthet åt de nya former, som genom
den utförda representationsreformen blifvit kallade
till lif. Talaren ville således icke taga saken under
bepröfvande i detta afseende, utan med välvilja,
tacksamhet och förtroende blicka upp till den
tiilryggalagda perioden af regeringens verksamhet. I
afseende åter å de särskilda regeringsåtgärderna
förekommo tre omständigheter - gevärstill verkningen,
med hänseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
