Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmare-unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och välstånd råda i de riken, hvilkas herskare
hägnande sträckte sin spira öfver Nördsjön och
Östersjön!
Det är vanskligt att säga, om Margaretas tankar
sträckte sig längre, om hon såg i politiskt afseende
följderna af denna upprättade stormakt i Norden,
om hon syftade på att uppträda såsom täflande om
inflytande bland Europas öfriga stater. Vi tro,
att vid denna blick inifrån och utåt hennes tanke
stannade vid det som låg Norden närmast, och det
var i första rummet försvar mot Tyskland och på
sin höjd kufvandet af köpmannaväldet vid Tysklands
kust. Staternas lif var icke då så utveckladt,
deras förhållanden till hvarandra voro icke då
sådana, att regenterne kastade sina blickar öfver
hela Europas karta, det inträffade först, när
med upptäckten af nya verldar tanken liksom vande sig
vid att betrakta Europa som ett helt för sig.
Såsom vi nämnt, stötte dock Margareta på
svårigheter. De mötte henne redan vid de första
stegen och Eriks fördröjda konungaval stod dermed
i sammanhang. Men Margareta var icke den, som
genast släppte sitt mål, och de gånger, vi se det
offentligen framskymta, häntyda på enskilda samtal
och underhandlingar, liksom hela hennes sätt att
gå till väga ådagalägger ett bemödande att vänja
sinnena vid gemensam handling. Tillfällen dertill
saknades icke. Från striden mot Albrekt, som till en
del utkämpades med krigsfolk från alla tre länderna
och sedermera under öfverläggningarna om den fångne
Albrekts frigifvande samt i sammanhang dermed vid
Hansestädernas löftesförbindelse för Albrekt, tills
hon fått sin frände Erik till konung i hvarje af de
tre rikena, öfverlade hon och afhandlade ärendena
samt tog och gaf förbindelser omgifven af
rådsmedlemmar från alla tre rikena.
Nu vid konungens kröning, må hända med afsigt
begagnande sig af detta tillfälle, framlades frågan på
fullt allvar till öfverläggningsämne. Margareta vann
dock icke sitt syfte. Fyra veckor efter kröningen
befunno sig ännu sextiosju riksråd qvar i Kalmar,
men sedan de undertecknat det ofvananförda
kröningsbeviset, lemnade de den ene efter den
andre staden, så att inom en veckas förlopp ej mer än
sjutton herrar befunno sig hos drottningen [1]. Ibland
dessa voro dock Sveriges erkebiskop jemte biskop Knut
i Linköping samt derjemte gamle Carl Ulfsson till
Tofta, Sten och Ture Bengtssöner (Bielke), Erengisle
Nilsson och Algot Månsson. Bland de danske voro
erkebiskop Jacob från Lund och biskop Peder i Roskild
samt 4 riddare, och bland de norske prosten i Opslo
och 3 riddare.
Desse herrar underskrefvo nu, det var
den 20 Juli, följande försäkran:
»1. Konung, och konungaval. Dessa tre riken skulle
hafva konung Erik till konung i hans lifsdagar och
sedan evinnerligen en konung hafva och ej flera, så
att de aldrig skulle åtskiljas mera, om Gud vill.
2. Efter konung Eriks död skulle en och ej flera
till konung väljas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
