Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmare-unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och så följa de 17 namnen – »låtit våra insegel med
god vilja hänga för detta bref.»
Så lyder det bref, som genom sitt innehåll inleder
vår medeltids sista period eller den så kallade
Kalmare-unionen. I sjelfva verket blef detta bref
aldrig utfärdadt. Konceptet, sådant det uppsattes
i Kalmar, finnes ännu i behåll och bevisar bäst af
allt, att det stannade vid att blifva hvad det var –
ett koncept. Det är skrifvet på papper, och af de 17
sigillen, hvilka enligt brefvets lydelse skulle finnas
derunder, hafva aldrig mer än 10 påtryckts. Spåren
af dessa 10 sigill finnas vid brefvets nederkant
och visa tydligt, att aftrycken skett i mycken
brådska och med ytterlig vårdslöshet. De täcka
nämligen till en del hvarandra, till en del sjelfva
skriften, som dessutom innehåller en mängd rättelser
och skriffel. Af allt detta synes tydligt, att det
unionsbref, som nu upprättades i Kalmar, aldrig blef
något annat än en på papperet utkastad tanke, och
detta bekräftas äfven, som vi få se, af den följande
historien.
Orsaken, hvarför Margaretas storartade plan måste
stanna vid blotta tanken, kan ej ligga i något annat
än det motstånd hon rönte, det motstånd som hon
var för klok att med våld söka betvinga. Hon uppgaf
derföre alldeles icke sin plan, och hufvudpunkterna
i densamma har hon ständigt vidhållit. De tre
rikenas råd sammankallades nästan årligen till
öfverläggning om vigtiga angelägenheter och de
utfärdade handlingarna visa att riksråden betraktades
såsom unionens, icke såsom hvartdera rikets. Såsom
ett helt talas också om de tre rikena i afhandlingar
med främmande makter, och i den punkt, som i och för
unionens bibehållande var en bland de vigtigaste,
nämligen att den måtte hafva en gemensam, af intetdera
riket särskildt beroende konungaätt, var Margareta
synnerligt mån att vinna stadga. Till den ändan ser
man henne i slottshöfvidsmännens försäkringar intaga
det vilkor, att de efter hennes och konung Eriks
död, i händelse den senare doge utan arfvingar,
skulle hålla slotten »jungfru Katarina» – det var
konung Eriks syster – till handa. Äfvenså torde man
derutinnan, att drottningen satte danska män till
slottsherrar i Sverige, kunna spåra ett bemödande
att så småningom sammangjuta och utjemna de olika
nationaliteterna, så att ingen, som var född inom
något af de tre rikena, skulle betraktas såsom
utländing.
Fråga vi åter efter orsaken till de församlade
herrarnes motstånd, är det temligen sannolikt,
att detta motstånd visade sig starkast hos
dem, hvilka stodo Margareta fjermast, nämligen
svenskarne. Hvad som nu kunde ligga till grund för
deras obenägenhet, är svårt att med någon visshet
afgöra. Närmaste förklaringsgrunden kunde ligga i
den föregående unionen under Magnus Eriksson med
Norge och de olägenheter som den lade i dagen. Att
hafva samma konung som Norge och Danmark med den
konungabalk, som fans i Magnus Erikssons landslag,
var en otänkbarhet, för så vidt som lagen skulle
efterlefvas. Denna omständighet var ensam tillräcklig
att omöjliggöra föreningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
