Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionens omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sysselsätta oss med, så småningom sammansmälte med Angler
och Irländare[1].
Väster och norr om Skotland ligga flera ögrupper,
hvilka lika tidigt som Irland blefvo stamhåll för
nordiska vikingar. Vester om Skotland lågo Man och
de så kallade Söderöarne (nu Hebriderne), nordost
om Skotland Orkneyöarne och nordost om dessa
Hjaltland (nu Shetlandsöarna), samt nordvest om dessa
Färöarne. Alla dessa äfvensom sydvestra kusten af
Skotland (det nuvarande Argyll) egdes en gång af
nordiska vikingar, och öarne behöllos under nordmäns
välde vida längre än Irland. Här nedsatte de sig till
ett så stort antal, att nordiskt språk talades på
dessa öar långt efter sedan nordiska konungar eller
jarlar der upphört att regera[2].
Vid denna tid hörde ännu större delen af dessa öar
under norska väldet. Söderöarne och Man såldes till
Skotland år 1266 och det dröjde ej synnerligt länge
efter de nordiska rikerias förening, förrän äfven
Orkney- och Shetlandsöarne kommo under samma rike.
Nu regerade huset Stuart, sedan 1371, i Skotland. I
England, der snart tvänne ätter, de så kallade röda
och hvita rosorna, kämpade med hvarandra om tronen
och invecklade landet i de blodigaste och grymmaste
strider – der hade man nyss vunnit ett uppehåll i
ett långvarigt krig med Frankrike. Nu var Richard II
konung i England, men blef redan ett par år härefter
eller 1399 afsatt och ihjelhungrad i fängelset. Hans
efterträdare var Henrik IV, som tillhörde »röda
rosen». Med denne Henrik kom unionen inom kort
i ganska nära beröring, men England var allt för
mycket upptaget dels af kriget med Frankrike, dels
af de båda »rosornas» krig, för att det skulle haft
tid att utöfva något inflytande på Norden.
Frankrike stod utom håll för unionens politiska lif.
Icke så Tyskland och dess småstater. Detta rike,
det stora och mäktiga, det s. k. »heliga romerska
riket», hade liksom England och Frankrike och
öfver hufvud alla länder, som egdes af Germaner,
sönderfallit i en mängd smålän, hvilka så småningom
vunno allt mer sjelfständighet och oberoende af det
gemensamma riksöfverhufvudet, kejsaren. Frankrike
och England återvunno sin statsenhet, det förra
genom konungamaktens seger öfver länsherrarne eller
adeln, det senare genom länsherrarnes seger öfver
konungamakten – men Tyskland återvann aldrig sin
statsenhet, ehuru det ända till våra dagar varit en
sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
