Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalkarlarne resa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När nu Dalkarlarne kommo till Engelbrekt, rådde han
dem att ännu en gång klaga sin sak hos konungen
och söka i godo vinna rättvisa. Han åtog sig sjelf
att draga till konungen och utföra deras ärende,
och dermed voro Dalkarlarne nöjda.
Engelbrekt drog åstad och en vacker dag infinner han
sig hos konungen. Denne och hans omgifvande herrar
fäste föga uppmärksamhet vid den lille, obetydlige
mannen, när han först inträdde. Men hans lugna
ock värdiga hållning, den öppna, manliga pannan,
den allvarliga blicken, som oaflåtligt hvilade på
konungen – allt bidrog att draga uppmärksamheten
till honom. När han så med klar och klangfull stämma
framförde folkets klagan, då förundrade man sig
öfver den lille mannen och hans djerfva språk. »De
fattige Dalamän», sade han till konungen, »bedja
eder för Guds skuld, att I skiljen dem från Jösse
Eriksson. Förr gå de från arf och eget, förr lida
de döden, än de längre vilja tåla sådan nöd som
nu.» Konungen yttrade några ord af tvifvel öfver
de framförda klagomålen, men då sade Engelbrekt:
»Herre, allmogens klagan är sann, deruppå vill jag
våga min hals. Sätten mig i torn och jern, och låten
Jösse Eriksson komma hit och ställen oss inför rätta;
är min klagan sann, så må fogden hänga; befinnes det
att jag hafver orätt, då må detsamma öfvergå mig». –
»Du för ett djerft språk» – sade den förvånade
konungen – »riksens råd skall undersöka eder sak,
låter eder dermed nöja!»
Med en skrifvelse från konungen till svenska rådet
begaf sig Engelbrekt hem. Enligt konungens vilja
redo riksens råd upp i Dalarne för att undersöka
förhållandet. De funno folkets klagomål sanna och
uppsatte enligt konungens befallning en skrifvelse
derom, hvarmed Engelbrekt åter begaf sig ned till
konungen. Men Jösse Eriksson och hans vänner hade
icke heller varit overksamma, och de hade bibringat
konungen helt andra åsigter, nämligen att allt var en
följd af böndernes trots och deras hat och ovilja mot
konungens fogde. När derför Engelbrekt nu för andra
gången visade sig för konungen och med samma lugn, men
också lika frimodigt och i ett ännu bestämdare språk
fordrade Jösse Erikssons aflägsnande, båd konungen
honom »gå bort och aldrig mer komma för hans ögon». En
skugga af harm öfverför härvid Engelbrekts öppna
anletsdrag. Han gick med tunga steg från konungen, men
sade derunder: »Än en gång lär jag väl komma igen!»
När han kom hem till Dalarne igen och Dalkarlarne
fingo höra utgången af hans beskickning, blefvo
de till en början högeligen bedröfvade. Men snart
upptändes de af harm och vrede. De beslöto att gå
man ur huse för att skaffa sig lag och rätt, och de
valde Engelbrekt Engelbrektsson till anförare.
Vi hafva sett, huru Dalkarlarne steg för steg
tvingades att taga till vapen, och det är väl att
märka, att de väpnade sig icke emot lagen utan för
densamma. Det är derför, som deras uppresning icke
kan kallas ett uppror. Men lika varsamt som de gingo
tillväga för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
