Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Befrielsekrigets fortgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
All fogdens egendom lemnades till sköflings. Men af
det starka Dalaborg fans derefter qvar knappast sten
på sten. Allt bröts ner i grund.
Från Axevalla gick Engelbrekt, såsom vi nämnde, nedåt
södra Vestergötland. Här lågo tvänne fästen Oppensten
och Öresten. Båda slottshöfdingarne dagtingade och
fingo draga bort, men slotten brändes och nedbrötos
i grund.
Det är märkeligt, när man känner folkmassornas art,
huru lätt de låta sig hänföras till våldsamheter
och oordningar, och huru svåra de äro att tygla,
när deras begärelser en gång fått fritt lopp; det
är då märkeligt att erfara, huru måne Engelbrekt och
hans höfdingar voro att i godo afgöra sakerna. Det var
ett högt och stort mål, de kämpade för, fosterjordens
frihet från främmande förtryck, den saken måste fram,
men hellre tog man slotten utan svärdslag, om sådant
lät sig göra, och togos de med storm, ville man ogerna
sudla segern med slottshöfdingens blod, ehuru han väl
genom sin omensklighet sådant förtjent. Detta breder
en vacker dager öfver befrielsekrigets begynnelse
och den tilltager i skönhet och kräfver hvarje mans
aktning, då man läser om den tukt och ordning som
vidmakthölls inom denna massa af 100,000 man, ty så
stor skall befrielsehären blifvit till slut.
Besinnar man, att desse krigsmän voro bönder, skall
man beundra den anda, som lifvade den stora hären. Men
må hända ligger också förklaringsgrunden till densamma
just deruti, att hären utgjordes af bönder. Inom allt
Sveriges rike visste man att lagen var bruten och
att rättelse ej stod att vinna, och när bönderne då
drogo ut för att häfda lag och rätt, för att sjelfva
förskaffa sig rättelse, så kommo de som bröder till
bröder. Ej kunde bonde röfva bonde, när han kom
för att hjelpa. Detta var i sanning svenskhetens
högtidsdagar. Ingen förolämpades – heter det – ingen
förlorade så mycket som till en hönas värde.
Men slotten sköflades, som vi hafva sett. Så
var må hända också fallet med en och annan
herregård. Herrarne hade icke heller gjort sig kända
såsom synnerliga fosterlandsvänner. Biskop Thomas i
Strengnäs skall hafva förlorat ett skeppund fläsk, som
på Engelbrekts vägnar togs bort i Nontuna kyrka. Med
dessa undantag, hvilka lätt torde kunna förklaras,
voro dessa 100,000 bönder i sjelfva verket lagens
högsta vårdare, och de hade tvingats dertill. Men
hvarje bonde var genomträngd af lagens anda. Hans
frihet och sjelfständighet berodde af lagen, det
visste han och derför tågade han ut från hus och
hem, från hustru och barn »i Guds namn». Det var
också detta medvetande, det var lagen och den fasta
förtröstan på Guds hjelp som gaf bondehären sin
styrka, en styrka som icke minst uppenbarade sig i
den ordning, som alltid och öfver allt iakttogs.
Från Oppensten och Öresten gick tåget mot danska
gränsen. Engelbrekt bröt in i Halland. Han sjelf
intågade i norra delen af landskapet. Herman Behrman,
som nu förenat sig med honom, i den södra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
