Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tilldragelserna under år 1435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dröjsmål vid Stockholm under brådaste hösten, hvarför
de begära ersättning af konungens löftesmän. Finge
allmogen komma till förhör inför konungen sjelf,
hvarom de för Guds skull ödmjukligen anhålla, hade
de många fler besvär att andraga om deras nöd och
lidande».
Det är både med förvåning och ovilja som man
genomläser dessa allmogens klagomål, för hvilkas
sanning allmogens erbjudande att stå till rätta inför
konungen är en borgen. Träldomen låg hotande öfver
Sveriges land. Man känner inom sig, huru harmen
skulle glöda hos dessa bönder, hvilka icke åstundade
mer än att njuta Sveriges lag, och man välsignar med
dem den man, som hade nog mod att ropa: till vapen
mot lagbrytarne!
Det finnes icke nämndt, hvad konungen svarade på
dessa klagomål. Det är naturligt, att han skulle
höra dem ogerna, i synnerhet som han nogsamt visste,
att dessa klagomål icke voro utan betydelse; ty dessa
bönder voro män att taga sig rätt, om de tvingades
dertill. Helt visst lofvade konungen bot och bättring,
under det han i sitt sinne grundade på, huru han
skulle tillintetgöra Sveriges rike.
Slutligen kom man öfverens om – det var den 14
Oktober – »att man skulle erkänna konung Erik för
fullmyndig konung, och skulle han behålla i brukande
värjö hela riket med slott, land och län samt allt
det konungadömet och kronan tillhörde efter Sveriges
lag. Deremot lofvade konungen att styra och råda land
och slott med infödde svenske män, med undantag
af Stockholms, Nyköpings och Kalmar slott, hvilka
konungen kunde, om han ville, lemna åt danskar eller
norrmän, men ej till andra utländingar. Allt det
framfarna skulle vara glömdt och vid konungens död
skulle alla slotten öfverlemnas till den, som då
valdes till konung. Föreningen mellan rikena skulle
förblifva och en afskrift af unionsurkunden genast
öfverlemnas. Drots och marsk skulle utnämnas samt
lagmän och häradshöfdingar tillsättas efter lag. Alla
andra tvistigheter, såsom om fredsbrott och annan
skada, som frälset lidit under senaste tvedrägt, om
Engelbrekt och Erik Puke, om fångarne och om Gotland
och Halland – om allt detta skulle ransakas och
dömas af 12 män, hvilka utsågos af alla tre rikena».
Desse utsedde sammanträdde oförtöfvadt och voro redan
den 18 Oktober färdige med sitt beslut. Engelbrekt
och Puke fingo behålla sina län, om Gotland skulle
rådsherrar från Norge döma och Halland skulle genast
återgifvas till konungen.
När beslutet var fattadt och man således kunde
hoppas på att allt nu skulle återgå i sitt lugn,
skred konungen att fullgöra en af beslutets punkter,
den att tillsätta drots och marsk. Han gick dervid
så långt i medgörlighet, att han öfverlemnade
åt de svenske herrarne sjelfve att uppsatta tre
på förslag. Erkebiskopen sammankallade derför
stormännen och sporde dem till, hvilka de ville på
förslaget uppsätta. De skulle säga det »hemligen»
till erkebiskopen, »ty då skulle ej deraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
