Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De förnämsta slägterna i Sverige vid denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom både erfarenhet och klokhet. Ungdomsblodet jäste
icke mera hos honom, dustet hade, som konungen sade,
gått honom af hufvudet. Han hade derför förmåga att
utan öfverilning kunna bedöma saker och personer
och fatta sina rådslut i lugn. Det inflytande,
som han derigenom kunde vinna och vann, gör honom
likväl icke till någon stor man. Han var helt och
hållet en man af sin tid och såg uteslutande på
sina egna fördelar. Herr Christers sträfvanden
gingo derför ut på att förvärfva gods och makt,
och der vägen var jemnast att vinna dessa syften,
der gick han fram. Att hålla med konungen, att arbeta
på unionens bestånd, det var ett sätt som med minsta
möjliga fara betryggade hans makt. Äregirig var han
väl ock. Åtminstone såg han ej gerna, såsom vi se,
makten delad mellan sig och en annan. Detta bidrog
äfven att ställa honom på deras sida, hvilka ville
unionens bestånd för att under en frånvarande konung
kunna herska. Ännu en omständighet fans, som drog
honom till Danmark. Det var hans slägtförbindelser.
Christer Nilssons moder var nämligen från Danmark
och i båda sina giften egde han danska qvinnor. Hans
första fru hette Margareta Molteke. Hon erhöll i
morgongåfva af sin man Vasa gård i Upland jemte flera
gods. Bland gods, som för öfrigt herr Christer egde,
ty på denna tid var jordegendomen inom de svenska
herreslägterna betydlig, voro Björnö och Räfvelstad de
förnämsta. Med denna sin fru egde herr Christer sonen
Carl. – I sitt andra gifte med Margareta Krummedik
egde herr Christer sönerna Nils och Johan. Tvänne
döttrar Birgitta och Christina erhöllo båda förnämliga
män, den förra danske marsken Claes Rönnow, den senare
Bengt Jönsson (Oxenstierna).
Alla dessa namn förekomma ofta i tidens handlingar. Vi
vilja dock ej här gå berättelsen i förväg. Blott
det må här på förhand antydas, att sönerne och äfven
sonsönerne följde Christer Nilsson i spåren rörande
sina politiska åsigter. Ett undantag finnes. Det
var herr Johans son Erik, om hvilken vi framdeles få
tillfälle att tala[1].
Närmast Vasarne stodo både i slägtskap och i de
politiska striderna Oxenstiernorne. Vi kalla dem så
för korthetens skull, efter deras sköldemärke, ehuru
de sjelfva lika litet som någon annan af de stora
slägterna på denna tid begagnade något slägtnamn. De
intaga under de närmast följande tiderna ett
framstående rum och förtjena derför att omnämnas. Men
de voro liksom Vasarne icke fosterländskt sinnade» Vi
finna dem icke på den sida, som stridde för Sverige.
Om ättens ursprung veta vi att Nils Ambjörnsson af
Sparreslägten, konung Magnus Erikssons drots, är dess
stamfar. Han förde länge sitt fädernevapen, men på
ålderdomen skall han hafva i samråd med sin son Bengt
beslutat antaga sin moders vapen: en röd oxpanna med
horn i guldfält. Moderns ätt, den äldre Oxenstierneätten
(till Langserum), var då utdöd. Den nämnde Bengts
sonson var gift med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
