Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget utbryter å nyo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvekan rådde, och han tillade, i det hans öga stannade
på marsken: »Vi må ock alla följas åt, och I,
herr marsk, I skolen ock rida med.»
Och så red man till Stockholm. När de då kommo
ridande framemot staden, sågo de vindbron uppdragas
och portarne stängas. Det var sträng vinter och det
blåste starkt om dagen, så att snön yrde omkring
herrarne, der de sutto och förundrade sig öfver
hvad som skedde. De höllo en kort rådplägning om
hvad som nu vore att göra, och så redo Engelbrekt,
Carl Knutsson, Gotskalk Bengtsson (Ulf) och Johan
Carlsson (Färla) ned emot vindbron. Till tecken att
de kommo i fredliga afsigter uppsatte de en hatt på
en stång. De ropade till vakten, att de ville tala
vid borgmästarne, och efter en stund infunno sig
dessa, tvänne tyskar. Marsken tillsporde då dessa,
hvarför de stängde portarne. »Hvarför viljen I»,
sade han, »hindra riksens råd komma in i rikets stad,
då stadens borgare få fara fritt öfver landet?» –
Borgmästarne hade intet att svara på denna marskens
fogliga fråga. »De ville gå bort och tala med herr
Erik Nilsson, slottsherrn», sade de.
Herrarne måste foga sig deri, och borgmästarne begåfvo
sig tillbaka till staden. När de efter en stund åter
infunno sig hos herrarne, bådo de, att herrarne ville
vänta, tills herr Hans Kröpelin komme tillstädes, ty
slottsherrn ville icke tala med dem utan i Kröpelins
närvaro. Derpå begåfvo sig borgmästarne åter öfver
vindbryggan till staden, och herrarne sutto och
väntade i blåsten och snögloppet. Nu dröjde det
länge, innan borgmästarne hördes af, men slutligen
öppnades stadsportarne och vindbryggan fäldes och
borgmästarne stodo för tredje gången inför herrarne,
som nu voro stelfrusna af köld. Borgmästarne medförde
dock icke heller nu något önskeligt svar. »De hade
ingen befallning af konungen», sade de, »att släpppa
herrarne in». Då sporde marsken ännu en gång: »I
vägren alltså riksens råd att inkomma i staden?» –
»Ja», svarade borgmästarne, »denna gången sker det
icke!» Då blef hatten nederslagen, och i detsamma grep
marsken den ena af borgmästarne vid halsen. »Hvad
konungen än må hafva befalt», sade han, »så har mig
riket befalt detta!» – och dermed öfverlemnade han
borgmästaren åt en sven. Engelbrekt grep den andre.
Detta såg man ifrån stadsmuren, och de svenske
borgarne lupo till porten för att öppna den. Men
slottshöfdingen, herr Erik Nilsson, stängde porten med
bom och lås samt lade några af sitt folk i tornet –
det var söder port och södra tornet – hvarpå han tågade
upp till slottet, drifvande framför sig allt hvad
som kom i hans väg af ätliga varor. Men de svenske
borgarena stormade mot porten med yxor och hamrar
och sönderslogo låsen. De utanför varande svenskarne
stormade ock manligen mot portarne, ehuru den ena
stensvärmen efter den andra kastades öfver dem från
tornet. Till slut blefvo de svenske herrarne mästare
öfver porten.
De tågade in i staden och uppslogo sitt banér
på korntorget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
