Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engelbrekt lägga i land, hvilket också skedde. Understödd
af sina tjenare och med tillhjelp af sina kryckor
begaf sig Engelbrekt uppåt ön. En eld uppgjordes
mot nattkylan och Engelbrekt satte sig derintill. Den
behagliga färden öfver sjön syntes hafva gjort honom
godt, och värmen från elden bidrog i sin mån att öka
det behagliga intrycket.
Det var ett ögonblick af lugn och frid på den lilla
holmen, der vågorna sjöngo vid stranden, medan
stjernorna tändes på himlen. Men det var blott ett
ögonblick. Tjenarne, som sysslade något på sidan om
sin herre, sågo denne plötsligt rycka till, som om han
störts i sina tankar af något oförutsedt. Han tycktes
lyssna. Äfven tjenarne stannade med sitt arbete och
lyssnade. Tydligt hördes då de taktmässiga årslagen
af en båt, som nalkades stranden.
Snart kunde man också emot vattenbrynet se, hvarest
en båt kom roende från Göksholmslandet. »Det är bud
från herr Bengt», sade Engelbrekt leende, »han vill
visa mig vänskap och bjuda mig hem till sig öfver
natten. Jag gitter dock ej begagna mig deraf för
krankdomen min.» – »Gå ned till stranden», sade
han sedan, när båten kommit något närmare, till
sina män, »gå ned till stranden och visa dem bästa
landningsstället!»
Männen fullgjorde sin herres befallning, och
Engelbrekt lät sjelf hjelpa sig upp för att på sina
kryckor gå emot den ankommande. Nu var båten helt
nära land, och man igenkände tydligen Magnus Bengtsson
från Göksholm. Ännu mera stärkt häraf i sin förmodan,
att sonen af riddar Bengt kom för att inbjuda honom
till Göksholm, gick han några steg närmare stranden.
Nu tog båten landfäste, och Måns Bengtsson sprang i
land, åtföljd af några beväpnade karlar. Häftigheten
i hans åtbörder, ögonens vilda brand och stridsyxan,
som han bar i handen, tydde dock på helt andra
än fredliga afsigter. Så fort han fick sigte på
Engelbrekt, der han stod stödd på sina kryckor –
nu må hända inseende det öde som väntade honom,
så fullkomligt värnlös, som han var – sprang Måns
Bengtsson fram till honom och sporde med häftighet:
»Månde jag få vara med fred i riket för din skuld?»
– Engelbrekt svarade: »Din fader var hos mig i går,
och jag hoppas, att han hafver berättat dig om vår
öfverenskommelse, att vi lofvade hvarandra frid!»
Härpå svarade icke Måns Bengtsson, utan högg till
med sin stridsyxa. Engelbrekt lyftade sin krycka för
att med den mottaga hugget, som träffade hans hand,
så att trenne fingrar afhöggos. Öfver hela Engelbrekts
väsende hvilade i detta ögonblick ett lugn, som bragte
fridstöraren ur fattningen. Det låg i sjelfva hans
blick en makt, som böjde mördaren och kom honom att
dröja, innan han åter lyftade mordvapnet.
Då vände sig Engelbrekt om. Må hända ville han se
sig om efter sina tjenare, må hända trodde han, att
hans värnlöshet skulle vara hans bästa vapen mot ett
ridderligt sinne, sedan den första häftigheten uttömt
sig. Men Magnus Bengtsson var i detta ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
