Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts död - Engelbrekts minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några dagar derefter såg man både herr Bengt och
hans son rida bort från slottet och begifva sig
söderut.
Ryktet om det lömska mordet på den lilla holmen
utanför Göksholm, som ännu i dag bär namnet
Engelbrektsholmen, spridde sig snart i den närmaste
trakten i Mellösa socken. Mellösabönderne voro de
förste som funno hjeltens blodiga lik. Ingen såg
utan djupaste rörelse den sönderhuggna kroppen,
det krossade hufvudet. Sjelfva gråhårsmännen, de
som erfarit mest af verldens ondska, rördes till
tårar. Med blottade hufvuden nalkades de liket och
förde det vördnadsfullt, som om det varit ett helgon,
till Mellösa kyrka. Härifrån fördes det sedan af
Engelbrekts svenner till Örebro, der han begrofs i
stadskyrkan.
Engelbrekts minne.
Engelbrekt och hans bragder taga icke mycket utrymme
i anspråk inom våra häfder. Kort tid blef honom
tillmätt, medan han stod i spetsen för riket, – blott
två år. Men huru flyktigt man än må genombläddra
den föregående konungahistorien – här, på den sida
som handlar om »den litsla man» och hans strid för
Sveriges folk, här dröjer blicken ofrivilligt qvar,
fängslad af det djupt betydelsefulla, som hvarje rad
innebär.
Det är som om man efter en vandring genom palatser,
der ögat bländats af de prunkande färgerna, af guldet
och marmorn, förflyttades ut i det fria, der sjelfva
den granitklippa, hvarpå alla dessa palatser äro
byggda, med ens slår en med häpnad genom sin storhet,
sitt tysta majestät. Prakten och ståten deruppe kunna
vexla i många former, kunna försvinna; men klippan
står der tyst och orubblig, trotsande stormarne och
tiden, fastän hon råkat i glömska, sedan herreborgarne
byggdes på hennes hjessa. Man har ej tänkt derpå,
det är liksom man nu för första gången greps af
sanningen i denna företeelse.
Detta är det första, som fängslar blicken vid
Engelbrekts namn. Företeelsen är så ny, att den slår
en med häpnad; man kan ej gå förbi det blad, som
handlar om en man så godt som ur hopen, men som dock
var den främste i Sveriges land på sin tid. Detta andra
åter, huru denne man kunde vara Sveriges främste, det
gör för alla tider Engelbrekts historia till ett bland
de yppersta och käraste bladen i vårt fosterlands.
Engelbrekts storhet var ej en sådan, som uppbars af
lysande krigsbedrifter, men af hans mod att uppträda
och handla och tala i Sveriges namn, i frihetens
och lagens namn. Svenskheten vaknade till lif med
Engelbrekt, hans ord till konungen och till herrarne
äro dess första morgonväckt. Han gick ej fram med
buller och bång, det var ej ett blixt eller en meteor,
som lyste och försvann, utan det var den renaste
verklighets lugna sanning. Det fans ett svenskt folk
så lifskraftigt och starkt, att det ej kunde låta
sig beröfva sin frihet, att det ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
