Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engelbrekts minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man har talat om uppror, men hvem var upprorsmakaren,
hvem var lagbrytaren, om icke konungen sjelf? Det
var han, som tvang fram denna rörelse, denna
befrielse. Den som endast vill hvad lagen vill
och derför offrar lif och blod, han bryter icke
lagen. Konungen tvang sjelf Engelbrekt och hans
medhjelpare att intaga sitt rum som lagens högste
vårdare.
Derför ligger det så djup en sanning
i visan om Engelbrekt, der det heter:
Han fäktade fast förutan flärd;
Och dertill var han nödder.
Det var en man, som het Engelbrekt,
Om honom nu börjas denna dikt:
I Sverige var han föddér;
Han förde om land klubbo och svärd,
Han fäktade fast förutan flärd;
Och dertill var han nödder.
Utländske rådde Sverige då,
Det kunde ej värre i riket stå,
De styrde land och fäste;
Svenske män hade tolka (dylik) nöd,
De ville då hellre vara död,
Än lida längre slika gäster.
De ledo våld och stor armod,
De guto ut deras svett och blod;
Det kunde ingen böta,
Förr än Gud med sina nåd
Gaf dem dertill sin hjelp och råd,
Den orätt nederstöta.
Israels folk under Farao
Kunde ej mera lida oro,
Än svenske då försökte;
Ingen man kan vara sva klok,
Att skrifva det i bref eller bok,
Hvad armod dem då krökte.
Konung Erik det ej akta vill,
Skatt och tunga ökade han till,
Och landet lät han härja;
Han lät sva råda onda män,
Att Sverige bär stor skada än;
Han ville det ej värja.
Guld och sölf det fördes allt bort,
Lag och rätt älskades ej stort,
Rof och våldsverk öfdes;
Han lät det vara sitt testament,
Att den fick värst, som bäst hade tjent;
Det kunde då med sanning pröfvas.
Mången man vardt då sva arm,
Att han forvart af sorg och harm,
Der honom kom till handa.
Unger och gammal, eho det såg,
Och än det barnet i vaggona låg
Måtte väl gråta den vånda.
Det blef så i femtigi[1] år,
Att tolken öfvervolde står,
Det var nog hårdt att lida;
Gud den väger med jemnan vigt,
Han gaf det till syndaplikt;
Dock gjorde han nåd omsider.
Han väckte upp Engelbrekt, den litsla man,
Han till det ärendet litet kan,
Han gaf honom makt och snille;
Slott, städer, folk och län och land
De gingo honom fullsnart i hand;
Gud fögde’t som han ville.
Hvad Gud ville, det måtte allt ske;
Han utdref ändock alla de,
Som riket ville arga;
Hvar han kom och hvar han rydh,
Var han snäll och var han prydh,
Han älskade dem som vargar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
