Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marskens svar var sådant, som man kunde vänta
sig. Erik hade fått sin vilja fram, men först, när
tiderna blefvo sådana, att man hade rätt att tänka
på enskilda angelägenheter. Nu fordrade fäderneslandet
hvarje mans hjelp, nu kunde ej ett envig ega rum. För
Erik återstod intet annat, så vida han icke ville
bryta klostrets helgd och herremötets än att låta
sin sak för den gången falla. Men det kostade det
häftiga sinnet den största ansträngning.
Med vrede sprang han upp och gick med häftiga steg mot
dörren, och hans svenner följde honom. Men när han kom
till ändan af salen, ryckte en af hans svenner honom i
rocken och sade: »Erik, I tänken uppå hvarför vi gingo
hit!» – Erik sade, medan han fattade i dörrlåset:
»Mig tyckes, det är ej tid!» – »Som du vill», svarade
svennen, i det han jemte de andra följde honom,
»men medan du höter; hugger han till!»
Så långt hade det gått, och ju längre Eriks häftighet
och hans förbittring förde honom, desto svårare blef
det för honom att återvända. Han såg i marsken en
man, som sträfvade till högsta makten, och som under
en öppen och ridderlig yta tillät sig äfven mindre
ridderliga medel, såsom då han begagnade sin rikedom
att locka till sig vänner och anhängare och sålunda
göra sig stark och mäktig.
Och stälde han nu vid sidan af denne sin fiende
allmogehöfdingen, den flärdfrie, rättframme, lugne
och anspråkslöse Engelbrekt, så tjenade det blott
till att öka hans hat och hans vrede. Hvarje försök
att försona honom med marsken var också förgäfves.
Kort derefter vid midfastan – det var den 25 Mars –
kom Johan Carlsson från Nyköping till Stockholm. Han
ville tala med marsken och rådet, och, när de samlats,
berättade han, att han kom från belägringshären
vid Nyköping. »Jag har talat med slottsfolket»,
sade han, »och de säga att finge marsken afhandla
med dem, skulle han väl så dagtinga, att de fingo
honom Nyköping; och hafver jag hört dem svärja på,
att aldrig, så länge de lefva, skall Engelbrekt
slottet få, huru det än må gå». – »Marsken skall
följa med dig dit», blef rådets svar.
Innan marsken begaf sig till Nyköping, väcktes han
tidigt en morgon af stridsbuller. Fienden hade gjort
ett utfall och vändt sig mot Pukens folk. Striden var
hård och faran stor. Marsken skyndade ut och ryckte
i spetsen för sitt folk de anfallna till undsättning.
Det var hög tid, ty många af Pukens folk voro slagna
och fångna och ett stall, der han hade sin tross,
stod i ljusan låga. Marsken jagade bort fienden och
släckte elden.
Erik Puke var då ej i staden. Han hade kort efter
uppträdet i svartbrödraklostret fått marskens uppdrag
att skaffa timmer och spisning till de belägrande.
Emellertid begaf sig marsken till Nyköping, och der
uppgjorde han söndagen den i April med de belägrade
den dagtingan, att om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
