Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnen, men han dröjde ej länge qvar, utan aflägsnade
sig snart från gästabudssalen.
Efter gästabudet i Stockholm har rimkrönikan intet
ondt att förmäla om Erik Puke tills efter återkomsten
från Söderköping, dit han, som vi veta, följde
marsken, och der dennes stora inflytande förmådde
afvända den fara, som hotade Erik. Att denna fara
hotade hufvudsakligen från unionspartiet, är alldeles
klart. Svårare är att förklara, hvarför marsken här
stod på Pukens sida. Vi hafva redan framhållit som
en möjlighet, att marsken ville vinna honom. Detta
förutsätter, att Puken var af sådan betydenhet,
att hans vinnande var något vardt. Erik Puke,
Engelbrekts trogne man, egde i hög grad allmogens
kärlek och kunde på den grunden blifva farlig ej
blott för de äldre herrarne, unionsvännerne, utan
äfven för marsken sjelf, som både insåg vigten af att
ega allmogen på sin sida och äfven åstundade att i
det afseendet intaga Engelbrekts plats. Puken ärfde
i viss mån den kärlek, allmogen hyst till sin store
bortgångne höfding. Han var derigenom i sjelfva verket
för farlig för marsken. Bäst vore, om marsken kunde
med godo vinna honom. – Endast så synes man kunna
förklara det besynnerliga handlingssättet hos en man,
som utan några omständigheter lät gripa och afrätta
en annan af Engelbrekts vänner, Broder Svensson.
Genomskådade nu Erik Puke sin motståndare, så
må man ej undra på, om han i sin ordning vidtog
alla de försigtighetsmått, som han kunde finna
lämpliga. Medveten om sin makt, gick han snart
anfallsvis till väga och började öppen fejd med
Carl Knutsson. Men det är samma förhållande här,
som man så ofta finner, att det är blott segraren,
som vinner pris. Erik Puke fick ingen, som sjöng sitt
lof. Hittills har man vanligen endast bedömt och äfven
dömt honom efter hans fienders framställning af honom,
och derför har han blifvit kallad förrädare och en
mästare i förställningskonst.
Ett ytterligare bevis på att Erik Puke egde en sådan
makt, att klokheten bjöd Carl i det längsta söka
vinna honom och på samma gång naturligtvis allmogen,
som troget synes hafva hållit fast vid denne, är
förläningen af kronoräntorna i allt Helsingland, som
rimkrönikan låter Carl gifva Erik i samma stund Carl
får kännedom om en ny stämpling af Erik. Han skall
hafva anhållit hos Carl att komma honom till mötes
med några få följeslagare, då han sjelf skulle möta
med lika många, men derunder skall Erik hafva stält
100 man i försåt att gripa marsken. Denne uteblef
och föregaf som ursäkt maktpåliggande ärenden, som
kallade honom till Vesterås, dit han bad att också
Erik skulle komma.
Derpå bröt marsken upp från Stockholm den 25 November
och red genaste vägen till Vesterås. Man skulle vara
färdig att tro, det Carl företog denna färd för att
utforska allmogen och vinna närmare kännedom om den
mark, der han hade att röra sig mot Erik Puke. I
tio dagar red han omkring, heter det, och hvart han
kom, visade sig allmogen ovillig mot honom. Carls
lofsjungare, rimkrönikan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
