Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgjuta blod. Men tidigt följande morgon var
marsken med sitt folk vid Skultuna kyrka.
Här tilltalade han bönderna: »Minnens I,» sade han,
»att I hylladen mig för höfvidsman?» Bönderna jakade
dertill. »Men I hafven det illa hållit», fortsatte
marsken, »eftersom I viljen lefva i örlog med
mig. Hafven I nu lust, så vill jag slåss med eder
alla!» Marsken var vred, hans ögon flammade, och de
glänsande harnesken och vapnen blänkte i solen. Det
var ej rådligt för bönderna att gifva sig i en sådan
lek. De började bedja om nåd. Efter mycket bedjande
erhöllo de tillgift och befallning att åtskiljas samt
begifva sig till sina hem.
Erik Puke och Hans Mårtensson redo sedan efter marsken
till Vesterås. Det skedde dock först sedan Erik fått
marskens lejdebref, som var försäkradt af flere herrar
och äfven af erkebiskopen och biskop Thomas. Pukens
vänner afrådde honom det oaktadt att begifva sig
intill staden midt ibland sina hätska fiender, men
Erik svarade; »Bland hederliga män har jag intet att
frukta», och begaf sig på väg. Om hvad som derefter
tilldrog sig i Vesterås äro underrättelserna dunkla
och hvarandra motsägande. Det säges att vid ett
samqväm om qvällen Hans Mårtensson vid bordet, der
det gått fritt till och der ölet ej sparades, börjat
tala om de sista tilldragelserna. Det ena ordet gaf
anledning till det andra, och till slut, tydligen som
genmäle på något af motpartiet framkastadt yttrande
om den snöda utgången af Pukens strid mot marsken,
yttrat: »Man tror att allt nu är slut, men vi bönder
mena ej alldeles så. När Dalkarlarne och Helsingarne
komma tillsammans, hafva vi ännu ett ord att säga!»
– Tvänne riddare hörde detta yttrande och buro det
till marsken, som följande dagen lät fängsla den
djerfve talaren.
Den dagen afgjordes också Erik Pukes öde.
Marsken med erkebiskopen och rådsherrarne voro
församlade i svartbrödramunkarnes klosterstuga,
och der skulle nu saken mellan Carl och Erik Puke
afdömas. Som vanligt sade Puken sina tankar rent
ut, och häftigheten i hans sinne tilltog i samma
mån som han fann, att fa af de närvarande herrarne
ville lyssna till honom. Under det man som bäst var
inbegripen i samtalet, spridde sig ett så elakt os i
klostersalen, att alla önskade sig derifrån. Marsken
föreslog då, att man skulle begifva sig upp på
slottet, för att der afsluta förhandlingarna. En sägen
gick sedan, att oset var med flit tillstäldt af Carl,
för att få sin farlige motståndare förflyttad till
slottet, der han hade honom helt och hållet i sina
händer.
På slottet fortsatte Erik i samma anda som förut,
och tanken på att möjligen något förräderi låg under
alltsammans förbittrade hans sinne ännu mera. Det
var ganska lätt för en lugnare man att förleda
den hetlefrade herren till ord, som kunde störta
honom. Om så var, eller om han opåkalladt framkastade
sina hotelser, är obekant, men nog af, marsken reste
sig hastigt upp och beväpnade män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
