Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Osämjan mellan Carl Knutsson och Erik Puke
- Herremötet i Strengnäs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Drif falskhet bort,
som dig hafver gjort
så stor orätt.
tag Gud till hjelp
och nederstjelp
den fula vätt (troll).
Han är ju säll
som fals ej qväl
evinnerlig!
Håller du tro,
du får visst bo
i himmelrik.
Herremötet i Strengnäs.
Med Erik Pukes afrättande var visserligen den
farligaste af Carl Knutssons motståndare undanröjd,
men derför blef det icke lugnt i landet. Dalallmogen
fortsatte upproret, Vermländingarne följde deras
föredöme, »alla bönder mente sig fria vara» – hette
det. Dertill kom den fiendskap, som nu yppade sig
mellan rikets båda högsta embetsmän, marsken och
drotset, Carl Knutsson och Christer Nilsson. Vi få
strax härom tala närmare.
Emellertid hade man fått full visshet om att konungen
verkligen var i lifvet, och herrarne samlades till
ett möte i Strengnäs vid Palmsöndagstiden 1437. Här
beslöts att hålla Kalmaredagtingan af 1436 och att vid
midsommarstiden samlas i Kalmar, dit äfven konungen
skulle komma, och der skulle »förbättras hvad som
i Söderköping brast». Dessutom stadgades också här
åtskilligt rörande allmogen, som är synnerligen
upplysande för dessa tiders förhållanden. »Ingen
bonde – eller skattebonde, som han numera börjar
kallas till skilnad från frälsebonde – fick lägga
under sig mera gods, än som han var fullsutten på,
och halfva afraden af den utarrenderade jorden skulle
tillfalla kronan; ingen frälsebonde eller bondes
landtbo kunde förvärfva skattegods utan genom arf;
de bönder och landbor, som under senaste tvedrägt rymt
till städerna, skulle antingen flytta tillbaka till de
gårdar de förut bebott eller ock taga tjenst på landet
och icke längre tillåtas att lättjas i städerna; barn,
födde på landet af bönder eller landtbor, skulle icke
få skiljas från sina föräldrar utan deras goda vilja
och samtycke; ingen som ihjelslår någon med vilja
eller förakt, skulle njuta kyrko- eller klosterfred;
inga hästar eller ätliga varor skulle vid 40 marks
vite och varans förbrytande få föras från Upland
eller Södermanland. Slutligen förbjöds all enskild
fejd mellan undersåtar vid förlust af lif och gods,
hvar och en skulle bruka lag och rätt.»
Man förvånar sig med skäl öfver sådana stadganden
och frågar: skedde det för att afhjelpa de svåraste
af de missbruk, som under de föregående tiderna
inrotat sig och framkallat allmogens missnöje,
eller var det ett försök af herrarne att träda i
utländingens fotspår och föra bönderna i träldom? Var
det förra en nödvändighet, så lärer det icke heller
kunna förnekas, att de svenske herrarne ej hade något
synnerligt emot att efterfölja de tyske förtryckarne,
åtminstone gjorde de sällan af fri vilja något för
allmogens väl. Det fans numera ett herreintresse,
som var motsatt mot böndernes, och detta senare hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0170.html
