Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungavalet i Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1433, så att derefter hertig Adolf innehade ensam
Holstein och, såsom ärftligt län af Danmark, Sleswig,
hvilket sistnämnda län han fått bekräftadt af konung
Christofer, då denne valdes till konung. Men det var
ej blott frändskapen till det gamla konungahuset, som
talade till förmån för den sleswigske hertigen. Han
var äfven beslägtad med den norske konung Olof, och
man kunde derför hoppas på Norges tillträdande till
detta val, och framför allt, man kunde på detta sätt
bäst återförena Sleswig med Danmark. På dessa grunder
blef man till slut ense om att erbjuda hertig Adolf
Danmarks krona.
Men hertig Adolf var ej lik de tyska furstarne, som
af begärlighet efter en konungakrona voro färdige
att lofva hvad som helst och äfven offra något, han
ville ej mot det lysande konunganamnet utbyta det
lugn, hvari han nu lefde. Ända från sin tidigaste
ungdom, under en följd af trettio år hade han kämpat
för sitt lilla lands oafhängighet, och dessa år
hade skänkt honom en rik erfarenhet och låtit honom
känna ljufheten af tretton års fred allt för högt,
för att han skulle velat vid sina år – han var nu
omkring 47 år gammal – kasta sig in i de nordiska
rikenas stormar. Dessutom var han barnlös. Han afslog
derför det danska riksrådets anbud, förebärande
sin ålder. Men han hade en systerson, som han högt
älskade, grefve Christian af Oldenburg, och han
föreslog de danske herrarne att välja denne. Till
en början mötte väl detta förslag motstånd, men
hertig Adolf infann sig sjelf i Köpenhamn, och hur
det var, så gick man – säger en dansk författare –
»tiggargängen åt Tyskland till med Danmarks krona».
Grefve Christian var vid denna tid tjugutvå år
gammal. Han var af en reslig växt samt i allmänhet af
en skön och ansenlig kroppsbyggnad; hufvudet högre
än den längsta man, säges det, och så stark, att han i
sin ena hand kunde fatta en med harnesk fullt beväpnad
man, lyfta honom upp öfver sitt hufvud och sakta
sätta honom ned på jorden igen. Han tog ofta, heter
det vidare, en handfull nötter och knöt handen om
dem så hårdt, att kärnorna runno ut mellan fingrarne.
Denne unge grefve hade intet emot att antaga den
erbjudna kronan. Han lemnade danska riksrådet sin
handfästning, fördes till Viborgs ting och blef
der hyllad den 28 September. Följande månaden
kröntes han i Köpenhamn af erkebiskop Tuvo, och
den adertonåriga enkedrottningen räckte honom sin
hand, sitt löfte trogen att erkänna den nyvalde
konungen för sin husbonde, fast hon väl hade tänkt
sig löftets uppfyllande med en annan husbonde än
konung Christian.
Sålunda kom den Oldenburgska konungaätten på Danmarks
tron. Den har innehaft densamma oafbrutet, led efter
led, intill våra dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
