Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mötena i Arboga och Halmstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa ord väckte konungens förundran i hög grad, och
hans tankfulla öga hvilade forskande på biskopen,
hvars hufvud under tyngden af den hemlighet, som
pressade honom, böjde sig ned mot bröstet, så att de
snöhvita lockarne föllo framåt. Ett ögonblick förflöt
så under tystnad, men då höjde biskopen sitt hufvud
och såg lugnt och allvarligt konungen i ögat. »Gånge
med eden», sade han, »som det kan, jag vill vara eder
för en tro man!» Och derpå berättade han för Carl hvad
han visste om de hemliga stämplingarna i Halmstad,
allt som riddar Nils hade yppat för honom.
Till en början tycktes underrättelsen göra ett
smärtsamt intryck på Carl. »Jag trodde aldrig att
de kunde mig så förråda!» – sade han. Men snart
flammade hans öga af vrede och hotande ord voro
nära att utsägas. Då lade biskopen sin hand på hans
arm och sade: »I faren sakta, käre herre! behåll det
nemligen i edert sinne, tills de förråda sig sjelfva,
sedan mågen I handla som eder tyckes!»
Derefter begaf konungen sig till rådets samlingsrum,
och ingen kunde se, när han der inträdde, att något
sådant hvilade på hans sinne som kännedomen om
att förrädare funnos bland hans män. Sedan konungen
tagit plats, började förhandlingarna. Först upplästes
beslutet om unionen och derefter om konungarnes möte
följande året, hvilka beslut afhördes af konungen,
utan att någon kunde se, hvad intryck de gjort. Nu
öfvergick man till beslutet om Norge. Detta verkade
annorlunda på konungen. Han blickade med förvåning
omkring sig och vägrade tvärt att afstå från detta
rike.
Men de förnämste af de närvarande herrarne, fyrtioen
till antalet, gjorde konungen uppmärksam på »det
förderf, hvari riket kunde komma för sådana märkeliga
fall skull, som nu på färde voro, om konungen icke
ville afstå från denna sin rättighet, och rådde honom
derför på den ed och tro, som de hade svurit honom,
att öfverlemna åt konungen af Danmark sin rätt till
Norge.» – Carl insåg, att någon annan utväg än att
efterkomma herrarnes önskan och bekräfta beslutet
icke stod honom till buds. Han uppsatte derför
samma dag sin skriftliga afsägelse af Norge, »så
framt norrmännen sjelfve ville dertill bifalla, och
Sverige och Danmark derigenom kunde blifva tillsamman
i kärlighet och endrägt»; dock förbehöll han sig
att till sin död behålla titeln af Norges konung.
Sedan detta var tilländabragt, kom frågan om
förläningarna å bane. Härvid röjde sig erkebiskopen
tydligt såsom afvogt sinnad mot konungen, och likaså
erkebiskopens farbroder herr Nils och biskop Sigge
i Strengnäs. Men den gången hjelpte dem ej »det
förrädarespel».
Då tog Carls tålamod slut, och han utbröt i
förebrående ord mot de förrädiska herrarne. Att
sändebuden i Halmstad kunnat säga något sådant,
som att han (Carl) icke var lagligen vald till
Norges konung och att de icke med den trohet och
det nit bevakat sitt lands och sin konungs fördelar
i afseende på återförvärfvandet af Gotland – det
var hufvudpunkterna af hvad han i kraftiga ordalag
anförde. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
