Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Katarina - Konung Christian och Magnus Green
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klappade varmare än hennes, inga läppar uttalade
innerligare böner för Carls väl, när sedan kronan
sattes på hans hufvud i Upsala domkyrka.
Länge var det dock ej Carl förunnadt att få samlefva
med Katarina. Hön såg splitet och tvedrägten åter
resa sitt hufvttd och i sammanhang dermed den ena
konungakronan blekna bort från sin gemåls hufvud,
men så gick hon bort. Den 7 September 1450 utandades
hon sin sista suck. Det timade i Stockholm. Det var,
som om hon vikit undan för stormen, blott för att i
Carls minne lefva som ett vårdtecken af hans lefnads
lugnaste och lyckligaste år.
Carls och Katarinas sammanlefnad skildras som den
lyckligaste. Aldrig hörde man ett ondt ord falla dem
emellan. »De folk finnas ej ännu», heter det, »som
mera kärlek hade samman än de tu; det var aldrig
med minsta ord, som den ena något mot den andra
gjorde.» Rimkrönikan prisar högt drottning Katarinas
skönhet och milda sinne, och, huru benägen man än
är att vilja afpruta mycket af krönikeskrifvarens
lof öfver Carl Knutsson, så gifves det intet,
som förminskar trovärdigheten af detta lof, när det
träffar drottning Katarina. Hon stod utom partierna,
och syftet att upphöja sin hjelte skulle knappast
genom en digt härutinnan hafva vunnits. Man behöfver
derför icke vara blind för krönikans öfverdrifter
i sjelfva uttrycket. »Om man än letade bland all
verldens qvinnor», säger hon, »skall man ej finna
någon skönare än fru Katarina. Intet brast henne. Lif
och anlete voro de skönaste man ville se.» Särskildt
prisas hennes vackra händer. I sitt tal och sina
låter var hon blid och vänlig och hennes naturliga
glädtighet gjorde dansen till ett kärt nöje för
henne. Blotta åsynen af henne säges hafva haft ett
välgörande inflytande på månget sorgset sinne.
Fyra söner och fem döttrar egde Carl med denna sin
gemål, men alla sönerne och en dotter dogo före
modern.
Om vintern derefter fördes drottningens lik från
Stockholm till Vadstena, der hon begrofs i »konungens
kapell». Konungen hade nemligen låtit uppföra ett
nytt kor, som kallades »vårfru kor» och var då det
skönaste i kyrkan. I koret lät han uppföra »en
hög grift», och der nedlades drottningens stoft
i närvaro af »biskopar och klerker». Till altaret
skänkte konungen ett utomordentligt skönt ciborium
eller en liten himmel, uppburen af fyra pelare,
hvarunder monstransen plägade stå.
Konung Christian och Magnus Green.
Men lifvets allvar tillät icke Carl att fördjupa sig
i en omanlig sorg. Från sin Katarinas dödsbädd vände
han sig åter till lifvet, och de tider som stundade
gåfvo honom fullt upp ätt göra. Närmast framför honom
låg den handling, som otvetydigt visade honom, att ett
mäktigt och verksamt motparti fans. Dess hufvudmän
kände han och hade bestraffat. Af de förbrutna länen
gaf han Örebro, som varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
