Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian och Magnus Green
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde man se, att det tillhörde någon af
hansestäderna. På denna tid voro nämligen dessa rika
och mäktiga handelsstäder bekanta för sina ovanligt
stora skepp. Till och med i England stod dem efter
i denna sak.
Om det nu var riddaren eller det främmande skeppet,
som begynte striden, veta vi icke, men strid blef der,
och riddaren med sina 200 svenner blefvo fångar
och allt det röfvade godset togs. Det främmande
stora skeppet var från Lybeck och fördes af en,
som kallades »skeppar Gytan». Han visste ej rätt,
huru han nu skulle berga sig med sina många fångar,
utan lät derför landsätta en del och sände en del
till Danzig, hvilka der blefvo halshuggna. Herr Magnus
och 23 de förnämste af hans följe lät skepparen föra
om bord på sitt skepp, der de fastades med kedjor i
kölrummet. För full vind seglade derefter Lybeckaren
hem till sin stad. Här öfverlemnade han sina fångar
till rådet att straffas som sjöröfvare. – Nu syntes
sålunda Magnus Greens dagar vara räknade; men ännu
var ej hans tid ute. Räddningen kom från ett håll,
hvarifrån ingen väntade sig den – från konungen i
Danmark.
Medan konung Carl var sysselsatt med Arboga möte
och bestraffandet af förrädarne bland motpartiet,
begaf sig konung Christian till Norge för att enligt
Halmstadsmötets beslut sätta sig i besittning af detta
rike. Vi veta, att han der egentligen hade de höge
herrarne för sig, och nu var konung Carls förnämsta
stöd, erkebiskop Aslak, död. Detta var för konung
Christian en gynsam omständighet, ty konung Carl hade
ett stort parti inom landet och var dessutom redan
dess krönte konung. Hade de svenske herrarne icke
på nämnda mötet förbisett sitt lands och sin konungs
fördelar, och hade allt här hemma varit som det bort,
så att Carl kunnat med kraft uppträda i Norge och der
samlat sina anhängare omkring sig, är det sannolikt,
att konung Christians färd denna gången uteblifvit.
Nu deremot mottogs han med öppna armar af sina
anhängare, hvilka med segerglädje anordnade hans
kröning i Trondhjem den 29 Juli 1450. Den åtföljdes af
vanliga högtidligheter, och den i Augusti utfärdade
rådsherrarne en lång skrifvelse på latin, hvari de,
såsom man kunde vänta, förklarade Christian för deras
lagligen valde konung och Carl för en våldkräktare,
som emot lagar och valförrättningar trängt sig in i
riket och med tillhjelp af några orolighetsstiftare
tvungit erkebiskopen att kröna sig. Denna kröning
förklarade de för noll. Ingen hade rätt till Norges
krona eller kunde fordra lydnad af norrmännen utom den
lagligen valde Christian. I sin förtjusning gingo de
norske herrarne ännu längre och utfärdade fyra veckor
derefter en ny förklaring, hvari de förpligtade
sig att låta Norge för evig tid vara förenadt med
Danmark, så att bägge rikena skulle hafva en konung
och ömsesidigt understödja hvarandra af all makt,
och, när konungen doge, skulle danska och norska
riksrådet på ett möte i Halmstad välja en af hans
söner eller någton annan i hans ställe till gemensam
konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
