Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget utbryter mellan Carl och Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva vi ofta sett Danmarks och Sveriges konungar och
män samlas i Helsingborg, än till lysande fester, än
till allvarsamma ofverläggningar. Här måste konung
Birger förödmjuka sig inför sina bröder vid
förlikningen år 1310, här sammanträffade hans brorsson,
den milde konung Magnus Eriksson med sin smilande vän,
konung Valdemar Atterdag, hvilken här i slottsgemaken
mången gång drömde om den förening af Nordens trenne
kronor, som hans dotter genomförde. Det slott,
hvars höga och fasta torn, det så kallade Kärnan, nu
aftecknade sig mot himlen för svenskarnes blickar,
var dock icke samma slott som Erik Menveds och
Magnus Erikssons. År 1318 nedbrann nemligen det äldre
slottet under en eldsvåda, och må hända var det först
derefter, som »Kärnan» byggdes. Under Magnus Eriksson
var dock slottet åter uppfördt och kom, liksom hela
Skåne, i Valdemars hand år 1360. Men jemt hundra år
efter den nyssnämnda branden öfvergick en likadan
olycka Helsingborg. Det var den 30 Juli 1418. Slottet
jemte staden och dess kyrkor lades då i aska. Endast
klostret skonades. Ett bevis på ortens vigt är dock
det, att Helsingborg, ganska snart synes hafva repat
sig efter olyckan. Det var här på slottet som konung
Christofer dog. Nu låg staden lika ståtlig som förr
framför konung Carls och svenska härens blickar.
Carl ville skona staden och, när fogden infann sig
hos honom, uppmanade han honom att öfverlemna staden
och slottet, då han väl borde finna omöjligheten af
ett försvar, helst som sundet var betäckt af is, och
i följd deraf ingen undsättning var att vänta från
Danmark. Men fogden gaf dock ett nekande svar. Då
lät konungen sitt folk rycka fram, staden antändes
och nedbrann i grund.
»Så fingo danskarne nog veta, hvar konung Carl befann
sig» – utropar rimkrönikan, syftande på en skämtelek,
som då var bruklig i Danmark, och som bestod i att
leta efter konung Carl i ugnar och bänkar. Må hända
var den en följd af konung Christians framgångar
mot Carl så väl på Gotland som i Norge. Deraf tändes
både hos konungen och hos folket hoppet, att samma
öde snart skulle öfvergå Sverige, hvars konung
icke mött eller icke vågat möta Christian hvarken
i striden, såsom han kunnat på Gotland, eller vid
öfverläggningsbordet, när mötet stod i Avaskär.
Med begärliga blickar skådade Carl från Helsingborg
ut öfver sundet, der isen bildade en brygga öfver
till Seland. Men det var endast drifis, och den kunde
icke bära hären. Konungen väntade i hvarje stund,
att kölden skulle blifva så stark, att isen kunde
bära honom och hären öfver; han skulle då velat gifva
Christian en minnesbeta, som han hade fått svårt att
bota. Men kölden blef icke så stark, endast drifisen
hopade sig allt mera.
Då gaf Carl befallning till uppbrott. Tåget gick nu
till Landskrona, en helt ung stad vid en förträfflig
hamn, som i äldre tider kallades Landora. Orten hade
fordom ett hemskt rykte om sig. Det var nemligen en
gängse och allmänt trodd sägen, att ingen dansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
