Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carls räfst år 1454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är alldeles klart, att konung Carl icke kunde
vara blind för den fara, som hotade honom från hans
erkebiskop, om denne stälde sig i spetsen för de
missnöjda. Må hända låg just deruti en vigtig orsak
till den skonsamhet, hvarmed han gick tillväga i
sitt handlingssätt mot prelaterna. Men denna
skonsamhet gälde prelaterna personligen, icke kyrkan och
hennes ofantliga egendom, sjelfva grundvalen för deras
makt. Mot denna företog Carl en åtgärd, som i våra
häfder har fått namn af konung Carls räfst. Var det nu
hans mening att härigenom försvaga sina motståndare
och göra dem villigare att böja sig under honom,
så var det otvifvelaktigt ett missgrepp. Han glömde
dervid, att folket lättare kunde förlåta en handling
af stränghet, ja, äfven af våld emot kyrkans vårdare,
i synnerhet om en sådan handling, såsom här var
fallet, kunde stödja sig på bevisad brottslighet, än
det förläts eller ens tilläts ett angrepp mot kyrkan
sjelf. Han gaf tvärt om genom denna sin handling vapen
i händerna på sina motståndare. De fingo ett sken af
rätt på sin sida, som stämde folket till förmån för
dem.
I grunden hade Carl fullkomligt rätt. En mängd
gods hade kommit under kyrkan på olagligt sätt,
och genom testamenten gick årligen en mängd
skattegods under henne, hvarigenom kronans inkomster
förminskades. Det var i synnerhet vid sotsängen,
ofta i sjelfva dödsstunden, som de flesta testamenten
uppsattes och som kyrkan skördade sina betydligaste
egendomsintägter. Här talade munkarne om skärseldens
alla pinor och om det brinnande helvetet, hvarifrån,
den ångerfulle syndaren kunde frälsa sig endast genom
att köpa sig förböner efter sin död af presterna. Det
var grunden till de så kallade själamessorna. Lagen –
så väl landskapslagarne som landslagen – hade sökt
uppställa vissa hinder för det öfverhandtagande
ödslandet med gods till den allt slukande kyrkan,
något hvaraf icke blott kronan utan äfven de
enskilde arftagarne ledo. Lagen förbjöd uttryckligen
uppsättandet af testamente utan att testator vore
frisk, vid god helsa och fullt förstånd. Men detta
oaktadt kringgicks eller öfverträddes lagen, och
vid rättegångar, som uppstodo med anledning häraf,
visste presterne så väl sköta sina saker, att de
vanligen behöllo hvad de fått.
Konung Carl förordnade nu sin måg, Erik Eriksson
(Gyllenstierna), och sin kansler, Nils Ryting, att
ransaka öfver de andliges fastigheter och återindraga
alla dem, som de bevisligen slagit under sig emot
Sveriges lag, antingen genom sjukt och i själtåget
liggande folks testamenten, eller utöfver den andel
af arfvegods, som enligt lag kunde
borttestamenteras. Denna räfst började verkställas år 1454.
Man har icke i behåll sjelfva förordnandet för de
räfsteting, som nu höllos, men man har deremot i
behåll åtskilliga domar, och af dem kan ses, så
väl att konungen ville skrämma presterna och för
framtiden hämma deras vinningslystnad, som att han
dervid ingalunda gick godtyckligt till väga, utan
höll sig helt och hållet till kyrkobalken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
