Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Carls räfst år 1454
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pantsatt till systraklostret i Skenihge, men som nu af
käranden påstods vara »svikligen förpantad». Domen
föll så, att, hvad gården hade räntat, skulle afdragas
å hufvudsumman, och bruste der något uti, då skulle
klostret blifva vid gården, tills det fått sina
penningar eller tills det hade fullt uppburit för
hufvudsumman, om det icke kunde med några bättre
skäl bevisas att panten var svikligen utsatt och
penningarna, alla eller en del, icke utgifna.
De snart åter utbrytande oroligheterna gjorde, att
konung Carls räfst afstannade af sig sjelf. Det må
härvid nämnas, att äfven från verldsliga frälsemän
ett och annat gods synes hafva blifvit indraget
till kronan.
Härigenom ökades naturligtvis kronans eller, något som
på denna tid var detsamma, konungens inkomster. Man
skilde då icke så noga mellan konungens enskilda och
kronans egendom. Konung Carl var noga om bådaderas
ökande, men synnerligast om sin enskilda. En mängd
otryckta bref finnas, som bevisa detta. Dels genom
köp, dels genom byte kommo många och stora egendomar
till hans redan förut betydliga slägt- och arfvegods,
och Carl synes vid sådana tillfällen ingalunda hafva
försummat sina enskilda fördelar.
Man må derför icke undra på, om hans samtid beskylde
honom för att vara girig. »I krigiska företag» – säger
Ericus Olai – »var konung Carl mindre insigtsfull än
hans kall fordrade, liksom han var fruktande och feg,
men mycket uppfinningsrik för att hopsamla penningar
och bevaka egna fördelar. Till egna fördelar använde
han rikets inkomster, och var derför mindre älskad
af de store.» Och äfven efter hans död får man någon
gång höra hans girighet öfverklagas. »Och allt
hans sålunda förvärfvade gods» – skrifver en biskop
tjugu år efter hans död – »gick bort i fiendehand
med bedröfvelse, under det allmogen led stor nöd
genom barkår och örlig.» Ett sätt att förvärfva
penningar bestod deri, att konungen lät betala sig
hög lösen för frigifvandet af de förnäma och rika
herrar af hans motståndare, hvilka gång efter annan
såsom fångar föllo i hans händer. Såsom exempel kan
anföras ur öfverblifna bref, att en Henrik Jönsson
fick betala 800 rhenska gyllen, en Magnus Hak 3,000,
Johan Frille 1,000, Erik Krummedik 1,100 gyllen och
200 mark penningar.
Ett annat exempel, som visar konungens förvärfsbegär,
är följande. När han på nyåret 1454 befann sig i
Vadstena, lät han dagen efter, sedan han lofvat sin
dotter till nunna, bära till sig i refectorium de
tvänne dyrbara guldkronorna, som blifvit skänkta af
konung Erik och drottning Filippa, liksom guldbältet
och det dyrbara halsbandet. Dessa dyrbarheter kunde
klostret använda enligt af gifvarne föreskrifna
vilkor dels till förfärdigande af helgonbilder och
målningar, dels till utlåning vid kröningar, dels
ock till försäljning, om klostret någongång komme i
rätt stor nöd.
pantsatt till systraklostret i Skenihge, men som nu af
käranden påstods vara »svikligen förpantad». Domen
föll så, att, hvad gården hade räntat, skulle afdragas
å hufvudsumman, och bruste der något uti, då skulle
klostret blifva vid gården, tills det fått sina
penningar eller tills det hade fullt uppburit för
hufvudsumman, om det icke kunde med några bättre
skäl bevisas att panten var svikligen utsatt och
penningarna, alla eller en del, icke utgifna.
De snart åter utbrytande oroligheterna gjorde, att
konung Carls räfst afstannade af sig sjelf. Det må
härvid nämnas, att äfven från verldsliga frälsemän
ett och annat gods synes hafva blifvit indraget
till kronan.
Härigenom ökades naturligtvis kronans eller, något som
på denna tid var detsamma, konungens inkomster. Man
skilde då icke så noga mellan konungens enskilda och
kronans egendom. Konung Carl var noga om bådaderas
ökande, men synnerligast om sin enskilda. En mängd
otryckta bref finnas, som bevisa detta. Dels genom
köp, dels genom byte kommo många och stora egendomar
till hans redan förut betydliga slägt- och arfvegods,
och Carl synes vid sådana tillfällen ingalunda hafva
försummat sina enskilda fördelar.
Man må derför icke undra på, om hans samtid beskylde
honom för att vara girig. »I krigiska företag» – säger
Ericus Olai – »var konung Carl mindre insigtsfull än
hans kall fordrade, liksom han var fruktande och feg,
men mycket uppfinningsrik för att hopsamla penningar
och bevaka egna fördelar. Till egna fördelar använde
han rikets inkomster, och var derför mindre älskad
af de store.» Och äfven efter hans död får man någon
gång höra hans girighet öfverklagas. »Och allt
hans sålunda förvärfvade gods» – skrifver en biskop
tjugu år efter hans död – »gick bort i fiendehand
med bedröfvelse, under det allmogen led stor nöd
genom barkår och örlig.» Ett sätt att förvärfva
penningar bestod deri, att konungen lät betala sig
hög lösen för frigifvandet af de förnäma och rika
herrar af hans motståndare, hvilka gång efter annan
såsom fångar föllo i hans händer. Såsom exempel kan
anföras ur öfverblifna bref, att en Henrik Jönsson
fick betala 800 rhenska gyllen, en Magnus Hak 3,000,
Johan Frille 1,000, Erik Krummedik 1,100 gyllen och
200 mark penningar.
Ett annat exempel, som visar konungens förvärfsbegär,
är följande. När han på nyåret 1454 befann sig i
Vadstena, lät han dagen efter, sedan han lofvat sin
dotter till nunna, bära till sig i refectorium de
tvänne dyrbara guldkronorna, som blifvit skänkta af
konung Erik och drottning Filippa, liksom guldbältet
och det dyrbara halsbandet. Dessa dyrbarheter kunde
klostret använda enligt af gifvarne föreskrifna
vilkor dels till förfärdigande af helgonbilder och
målningar, dels till utlåning vid kröningar, dels
ock till försäljning, om klostret någongång komme i
rätt stor nöd.
Sedan konungen sett och beundrat prakten och
dyrbarheten af de framburna klenodierna, sade han
till confessorn och bröderna: »Dessa
Sedan konungen sett och beundrat prakten och
dyrbarheten af de framburna klenodierna, sade han
till confessorn och bröderna: »Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
