Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öppen brytning mellan erkebiskopen och konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter bröllopet hölls ett sammanträde i Vårfru
gillestuga, der konungen åter framlade sina klagomål
mot erkebiskopen. Denne skall då åter hafva fallit
till föga och konungen åter tillgifvit honom samt
gifvit honom i uppdrag att sammankalla allmogen i
Upland till konungens tjenst. Han ämnade sjelf, såsom
han skrifvit till sin svåger, Gustaf Carlsson, draga
ned åt Kalmar för att återtaga Öland, ett beslut, som
de församlade rådsherrarne nu å sin sida tillstyrkt.
Så lyder den uppteckning, hvilken återfinnes i
rimkrönikan. Det må nu hafva varit så, att verkligen
ett mordförsök mot konungen må hafva varit tillämnadt,
talet derom bevisar åtminstone djupet af det hat
mot Carl, som glödde hos Oxenstiernorna och hans
motparti i allmänhet. Men obegripligt är det,
huru Carl kunde gå så långt i sin godtrogenhet,
att han uppdrog åt sin hätskaste fiende att samla
folket i Upland. Konungen yttrar sig sjelf derom på
följande sätt i det ofvannämnda brefvet, som han
sedermera skref från Danzig: »Dertillmed hade vi
alltid tillförene tillsagt erkebiskopen, att när vi
icke voro i landet deruppe tillstädes, skulle alla
våra undersåtar vara honom lydige och hörsamme lika
såsom oss sjelfve.» Detta hänvisar icke på något
särskildt uppdrag för tillfället, utan på den makt
i allmänhet som erkebiskopen hade att i konungens
frånvaro förestå riket. Så hade erkebiskop Nils förut
af konung Christofer varit förordnad att förestå riket
i hans frånvaro. Allt tyder på den makt, erkebiskopen,
enligt gammal häfd egde såsom den främste mannen i
rådet och riket näst efter konungen. Men i ett senare
bref, som konungen skref 1464, säger han uttryckligen,
att erkebiskopen efter att hafva svurit den heligaste
ed om trohet »fått konungens öppna bref till hans kära
allmoge, att strax utdraga mot rikets fiende, som
erkebiskopen skulle dem ytterligare upplysa på hans
vägnar». Erkebiskopen erhöll således utom den makt,
som han i allmänhet i konungens frånvaro egde, nu
dessutom det särskilda bemyndigandet att sammandraga
allmogen. – Ett sådant handlingssätt af Carl måste
i hög grad väcka ens förundran, och denna ökas, om,
enligt en annan samtida sägen, han och erkebiskopen
skildes såsom uppenbara ovänner.
Denna sägen är upptecknad af Ericus Olai. Erkebiskop
Jöns – säger denne – uppträdde inför rådet och begärde
af konungen ersättning för ett skepp, som han under
förra årets fälttåg förlorat mot fienden. Konungen
blef häröfver förtörnad och hänsköt saken till
rådet. Detta dömde till erkebiskopens förmån, och,
då konungen det oaktadt vägrade, skildes han och
erkebiskopen i vrede från hvarandra för att aldrig
mera mötas som vänner.
Konungen drog söderut, såsom beslutadt
var. Erkebiskopen red till Upsala. Men konungen hade
ej hunnit längre än ned i Östergötland, då han erhöll
bref med underrättelser, som nödgade honom att lemna
Öland åt sitt öde och ila uppåt Stockholm igen.
Så fort erkebiskopen kommit till Upsala, utfärdade han
bud och bref till allmogen i Upland, Fjerdhundraland
och Dalarne att vara honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
