Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Konung Christian. Christian väljes till konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omedelbart efter sitt val red konung Christian till
Upsala och till Morasten, der han hyllades, hvarpå
han kröntes i Upsala domkyrka den 29 Juni.
Nu följde en mängd handlingar, hvarigenom den nyblifne
konungen sökte stärka sitt välde och tillfredsställa
sina anhängare. Han bekräftade högtidligen kyrkans
och de andliges privilegier, och kloster och kyrkor
ihågkommos med rikliga gåfvor. Han förklarade
erkebiskopen qvitt och fri från allt tilltal för
hvad han uppburit af kronans medel »från den tid han
begynte sätta sig emot konung Carl och till dess vi
korade och krönade blefvo till herre och konung i
Sverige». Erkebiskopen erhåller vidare bekräftelse
på sina län, och Almarstäks slott får han befästa på
kronans bekostnad.
Thure Thuresson (Bielke), den återkomne förrädaren,
blef af sin nye konung förordnad till marsk och erhöll
Stockholms slott. Erik Axelsson, riksföreståndaren,
fick Viborgs slott och län och blef konungens
hofmästare, ett embete, som ungefär motsvarade
drotsens. Efter återkomsten från Finland utfärdade
han ett bref från Stockholm, hvari han å konungens
vägnar befalte slottsfogden på Åbo, Claus Kurck,
att öfverlemna detta slott åt Christer Bengtsson
(Oxenstierna). De öfriga af partiet ihågkommos likaså
med betydliga förläningar.
Äfven till motpartiet sträcktes den konungsliga
nådens duk. Redan riksföreståndarne funno det
angeläget att förbinda sig de mer framstående, och
konungen fortsatte i samma riktning. Erik Eriksson
(Gyllenstierna), konung Carls måg, gick likaledes
öfver till Christian, dock sedan han först af
svärfadern blifvit frisagd från den trohetsed, han
svurit honom. Det skedde år 1459. »Vi hafva gifvit
herr Erik Eriksson, som vår dotter eger» – skrifver
Carl från Danzig – »fri och lös från de löften och
eder, som han oss lofvat och svurit hafver, så att han
må derför fri och oskyldig vara och blifva ... och
tjena hvem honom lyster, och vi tacka honom, att han
sig med ära från oss skilt hafver» – ett tillägg,
som må lända herr Erik till ära. Äfven Carls svåger,
Gustaf Carlsson, fann sig tvungen att rätta sig efter
de nya förhållandena och erkänna sin förre fiende
för herre och konung.
Sverige hade sålunda nu åter fått samma konung som
Danmark och Norge, och det kunde återigen blifva
fråga om verkliggörandet af Margaretas stora tanke
att förena de tre rikena. Efter så många strider och
så mycken blodsutgjutelse för Sveriges skuld emot
Danmark var det dock förenadt med större svårigheter
nu än under de förra tiderna att åstadkomma en sådan
förening. Det gick godt för sig med det undertryckta
partiet bland de store, hvilket sökte sig luft genom
att få riket under Danmarks konung. Men folket,
allmogen, lät sig ej på längden förvillas, och kraft
och mod fans hos denna allmoge, och aldrig saknades
i Sverige duglige män att sätta sig i spetsen för
densamma, uttala dess vilja och med vapen i hand
krossa hvarje försök att göra vårt land till en dansk
provins. Och detta ville de danske konungarne från
och med Christian. Han var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
