Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Konung Christian. Christian väljes till konung - Den landsflyktige konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till påfven skref äfven konung Christian strax efter
sedan han blifvit konung i Sverige. På ett skrytsamt
sätt omtalar han här, huru han genast kommit i
besittning af riket på ett enda slott när (Viborg),
men att detta efter tre dagars belägring och med stor
manspillan för fienden fallit i hans händer. Brefvet
är äfven fullt af de bittraste tillmälen mot Carl.
Men ej nog dermed. Den landsflyktige konungen
stämdes att till pingsten 1458 infinna sig i
sin lycklige medtäflares hof och stå till rätta
inför honom och Sveriges råd. Stämningen, hvilken
förkunnades på rådhusen i Stockholm, Lybeck, Wismar,
Rostock och Stralsund med flera städer, träffade
konung Carl i Danzig. Så väl detta som de i hög
grad märkliga tilldragelser, hvilka nu timade i det
tyska ordenslandet, och hvari äfven unionskonungen
invecklades, föranleder oss att kasta en något
närmare blick åt denna kant af Östersjön.
Den landsflyktige konungen.
Det rådde mycken oro i det gamla ordenslandet, när
konung Carl med sitt följe af tvåhundra man ankrade på
Danzigs redd. Nästan alla städer och slott i Preussen
hade underkastat sig konungen i Polen. Upproret, som
föranleddes af ordens olidliga förtryck, hade börjat
år 1454. Konungen i Polen, som hette Casimir, dröjde
icke att begagna sig af dessa förhållanden och antog
sig gerna de förtryckta städernas sak. Högmästaren
sjelf inneslöts och belägrades i Marienburg, en
stad vid Weichselns östra mynningsarm Nogat, som var
ordenshögmästarens residens allt sedan landets första
eröfring af den tyska riddareorden.
Till följd häraf började orden se sig om efter
bundsförvandter, och den vände sig till konungen
af Danmark, Christian. För honom var saken af mera
vigt, än man vid första ögonkastet ville tro. Tyska
orden var på denna sidan om Östersjön det svenska
väldets närmaste granne. På andra sidan finska viken
låg Finland, och ett fast förbund med orden borde
derför blifva af mycken nytta i det krig med Sverige,
som då pågick. Äfven som unionskonung eller såsom
herskare öfver Nordens trenne riken borde Christian
hafva stor fördel af ett förbund med orden, emedan
ett sådant borde framför allt betrygga de förenade
rikena emot Ryssland. Af den anledningen var det
väl också, som den föregående unionskonungen afslöt
sitt förbund med Svärdsorden. Efter hans död tystnade
saken af, tills städernas uppror förmådde riddarne
att förnya underhandlingarna med Danmark. De läto sin
begäran om hjelp åtföljas af föreställning om de forna
förhållanden, hvari Danmark stått till deras land. Men
äfven konung Carl i Sverige var icke främmande för
hvad som tilldrog sig på andra sidan Östersjön. När
ryktet förmälde om underhandlingarna, som pågingo
mellan orden och hans fiender, skref han ett bref
till magistraten i Reval med uppmaning att staden
skulle motsätta sig konung Christians afsigter, och
hotade med krig, om det minsta stycke land afträddes
till Christian.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
