Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmogen reser sig mot konung Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var den sista af de här ofvan omnämnda. »Derefter»
– skrifver konungen i det oftanämnda brefvet – »voro
vi öfverens med förenämnde vördige fader erkebiskop
och vårt mene råd i Sverige, att vi skulle hafva en
skeppsskatt öfver allt vårt rike Sverige, med alla
förenämnda våra råds goda tillåtelse, samtycke
och fullbordan, som vi eder ock tillförene derom
tillskrifvit hafva.»
Denna gärd, som var drygare än någon af de föregående
– 12 öre utgjorde 1 1/2 mark – och från hvilken lika
litet som från de föregående kyrkans och klostrens
landbor voro fritagna, synes dock hafva varit ämnad
att användas för Sveriges räkning. Konung Christian
hade nemligen detta år i sinnet ett tåg mot Ryssland
för att betrygga Finnarna mot öfverfall och härjningar
från detta rike. Vid midsommarstiden begaf han sig
öfver till denna landsända, åtföljd af en stor skara
prelater, rådsherrar och riddare. Bland de förstnämnda
var äfven biskop Kettil från Linköping. Erkebiskopen
stannade hemma i Stockholm för att sköta styrelsen
och indrifva gärden.
Konungen bedrog sig dock, om han trodde lugnet
återstäldt, derför att han handlade i samdrägt med
rådet. Han glömde, att sjelfva dessa rådsherrars
makt ej räckte längre än folkets, på hvilken den
stödde sig. Rådet kunde leda folkviljan, men blott
till en tid och så länge det skedde i fosterländsk
riktning. När rådet skilde sig från fosterlandet och
gick, att vi så må säga, sina egna ärenden, så följdes
det icke längre af folkviljan, och då var äfven dess
makt störtad, och ett nytt trädde i dess ställe. Men
det har i alla tider varit svårt för dem som egt
makten – och svårast när de mäktige mindre genom egna
förtjenster än genom förfädernas erhållit sin höga
samhällsställning – att erkänna en ny makt och finna
sig uti de nya förhållanden, som densamma vid sitt
uppträdande och för sin utveckling kräft. Det var dock
nu blott ett fjerdedels århundrade förflutet, sedan
den mäktiga folkrörelsen med Engelbrekt framkallades,
också den genom tungan af olaglig beskattning. Men
herrarne hade fått denna kraft om hand, och så väl
de som unionskonungarne och äfven den infödde Carl
tviflade icke ett ögonblick på, att tygeln låg säkert
i herrarnes hand. I öfverensstämmelse dermed satte
både Christofer och Christian sin regeringskonst
deruti, att stå väl med herrarne i allmänhet och
rådet i synnerhet, men framför allt med det rådande
partiet bland dem. Så var det äfven med Christian
nu. En allmän oro sorlade genom landet och bonden
slipade redan eggen på sin stridsyxa och spände
pröfvande den hårda bågsträngen – men konungen märkte
det icke. Mellan honom och denna allmoge, hvilken
han till sin egen olycka bedömde efter de enskilda
ödmjuka och handfallna bondemän, som han lärt känna,
stodo herrarne, och då dessa sade ja och samtyckte,
drog konungen icke i betänkande att sjelf liksom
lägga sista handen vid verket, i det han utfärdade
påbudet om den sista beskattningen. Och så –
– for konung Christian till Åbo
med hvila och stora ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
