Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytning mellan konung Christian och erkebiskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tanke, utan de första verkningarna af en länge
genomtänkt och mognad plan. Hela hans sätt att gå
till väga tyder derpå.
Tvänne saker voro nödvändiga för vinnandet af
detta mål. Först och främst borde vissa personer
undanrödjas, och naturligtvis de, som hörde till
konung Carls anhängare; för det andra borde han vinna
folket, allmogen. I båda dessa afseenden begagnade
han sig slugt af konungen. Anklagelsen mot dem,
som föregåfvos stämpla med den fördrifne konungen,
var medlet att genom konungen befria sig från de mest
framstående af motpartiet, hvarvid till och med en
sådan man som Thure Thuresson måste vika åt sidan –
något som i hög grad talar för mannens inflytande
hos konungen. Skatterna, de förnyade skatterna,
väckte och underhöllo missnöjet bland folket,
och detta missnöje blef medlet att vinna folkets
tillgifvenhet. Erkebiskopen gjorde sig till folkets
man. Han trädde för ett ögonblick i Engelbrekts
fotspår, och folket, som icke kunde se annat än till
handlingen, icke till uppsåtet, förvillades och trodde
på honom. Att äfven han misstog sig om rätta arten
af den kraft, han begagnade som verktyg – det få vi
snart nog tillfälle att se.
Hittills hade allt gått den beräknande mannen godt
i handom. När och huru skulle nästa steg tagas?
Erkebiskopens bref träffade konungen kort efter
hans landstigning i Finland. Han blef bestört
och sammankallade genast de rådsherrar, som följt
honom öfver, samt lät dem veta tidenderna från
Stockholm och frågade dem, hvad som nu vore att
göra. Herrarne infunno sig. Så väl hos dem som hos
konungen gjorde sig den tanken snart gällande, att
erkebiskopen spelade under täcke med bönderna, och
man fattade starka misstankar mot honom. Återfärden
beslöts genast.
Under återresan, medan man ännu befann sig till
sjös och innan man seglat in i Stockholmsskären,
fick biskop Kettil befallning af konungen att
begifva sig hem till sitt stift. Det skedde – enligt
Vadstenamunkens anteckningar – »emedan biskopen var
erkebiskopens frände». Det latinska ord, som här
begagnas för att beteckna frändskapen[1], kan dock
hafva en vidsträcktare betydelse, och man måste i
alla händelser tänka på något annat än slägtskapens
närskyldhet för att förklara denna konungens
åtgärd. Utan tvifvel var biskopen misstänkt att stå
sin frände erkebiskopen nära, eller rättare för nära,
för att hans närvaro kunde vara konungen behaglig vid
hans plötsliga återkomst till Stockholm. Må hända hade
biskopen redan vid öfverläggningen i Finland allt för
häftigt tagit erkebiskopen i försvar, må hända hade
han väl tydligt låtit förstå sin innersta tanke om
faran af en våldsam åtgärd mot kyrkans öfverhufvud
inom landet. Ty derutinnan skilja sig i allmänhet
denna tidens Vasar, och i synnerhet sönerne af den
ridderlige och högsinte Carl Christersson, från den
föregående tidens, att hvad de än förehade, öppet
och ärligt gingo de tillväga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
