Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Erkebiskop Jöns och biskop Kettil. Biskoparnes regemente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så som sakerna nu stodo med den inhemska konungen,
bruten till lynne lika väl som till makt, och med den
danske konungen utanför synranden för något välde
i Sverige – Christian var denna tid sysselsatt med
angelägenheterna i sina nyföfvärfvade hertigdömen och
var dessutom hvad Sverige beträffar mera beroende
af erkebiskopen än denne af honom – under sådana
förhållanden ser det ut, som om erkebiskopen,
långt ifrån att åstunda någon förändring, tvärt
om tänkt sig möjligheten att föra styrelsen i
Sverige till sin död. Han vinner derigenom en viss
betydelse för utvecklingen af den styrelseform,
hvars bildningsarbete försiggått för våra ögon –
riksföreståndarskapet. Detta var, som vi påminna oss,
till sin art ursprungligen endast något tillfälligt
och öfvergående. Till och med när biskop Kettil i
Vesterås utvaldes till höfvidsman, så skedde det
uttryckligen endast »för det påbörjade kriget». En
tillfällig orsak, befrielse från utländskt förtryck
eller äfven konungens frånvaro af andra skäl, såsom
då han nödgades infinna sig i de andra rikena,
hade genast haft valet eller utnämningen af en
riksföreståndare till följd. Men så snart det mål
var vunnet, hvarför riksföreståndaren utnämdes,
nedlade han sin myndighet.
Detta borde hafva inträffat äfven nu. Men biskop
Kettil fortfor med sitt riksföreståndarskap äfven
sedan Carl lemnat riket, och när Kettil dör, lät
erkebiskopen utnämna sig till samma värdighet. Det var
emot Erik som först Engelbrekt och sedan Carl Knutsson
voro riksföreståndare, men den senare gaf vika för
Christofer, och Oxenstiernorna, erkebiskopens fader
och farbroder, gåfvo i sin ordning vika för Carl,
liksom erkebiskopen och Erik Axelsson trädde åt sidan
för Christian. Nu var en inhemsk konung störtad och
man fruktade en främmande, erkebiskopen hade tvingat
den ena att vika, men vek sjelf såsom riksföreståndare
icke undan för den andra. Den djerfve mannen visade,
att ett svenskt statslif gick för sig, utan att en
konung stod i spetsen för detsamma, och utan att man
vid den öfverste styresmannen fästade tanken af blott
och bart en tillfällighet, ett undantagsförhållande.
Men erkebiskop Jöns Bengtsson visar sig under
allt detta såsom helt och hållet herreman, såsom
helt och hållet stående inom aristokratien – ett
ord hvarmed man plägar beteckna sammanfattningen
af de verldsliga herrarne i ett land och som
sålunda motsvarar hvad man menar med adel, liksom
hierarki betecknar sammanfattningen af de andeliga
herrarne, biskoparne. Såsom sådan såg Jöns Bengtsson
uteslutande på sitt eget bästa, icke på rikets,
och emedan allmogen egentligen uppbar detta
senare, så fans det i sjelfva verket intet inre och
naturligt samband mellan denna och den erkebiskoplige
riksföreståndaren. Denne begagnade allmogen endast
och allenast såsom medel. Också se vi allmogen snart
skilja sig från honom. Det var egentligen genom
stormännens eget folk som den sista uppresningen mot
Carl verkstäldes. Allmogen hade en gång bedragit sig
på erkebiskopen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
