Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Erkebiskop Jöns och biskop Kettil. Biskoparnes regemente - Erik Axelsson och hans bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derpå, konungen af Polen likaså med de städer, som
lågo inom hans länder, och Christian sjelf skulle
ega rätt att uppbringa alla skepp, som detta oaktadt
vågade segla åt Sverige.
När till följd häraf bristen på lifvets första
förnödenheter föranledt uppror i Sverige, skulle
Ryssarne infalla i Finland, konungen af Skotland öfver
Norge infalla i Dalarna, konungen af Polen anfalla
till sjös och Christian sjelf söderifrån. Ingendera
af de förbundne skulle få träda i underhandling med
svenskarna, och skickade dessa sändebud, så skulle
sändebuden afrättas. Landet borde i ordets egentliga
bemärkelse eröfras.
I det sålunda eröfrade landet skulle hvarje riddare
förlora sina län och gods, Dalkarlarne skulle föras ut
ur riket, de förnämste borgarena i Stockholm afrättas
och de öfrige jagas ur staden, som skulle befolkas med
utländingar. Biskoparne skulle beröfvas sin verldsliga
makt, aldrig få en borg eller ett slott i sin värjo,
utan bo vid sina domkyrkor. Domherrarne skulle äta
vid ett bord och en hvar af dem blott hafva en sven
till uppassning. De andliges gods skulle läggas under
kronan.
Antecknaren af detta förbund tviflar sjelf på att
hvad han nedskref kunde vara sanning. Det omtalades
»som ett rykte», säger han. En embetsmän i konung
Christians kansli skall, sedan konungen var död, i
största förtroende hafva omtalat saken för en af de
svenske store – man gissar på biskop Kettils broder
Erik Carlsson (Vasa) – men bedt honom för Guds skull
icke för någon uppenbara den farliga hemligheten.
Utan tvifvel innehåller denna berättelse lika mycken
dikt som sanning, men man spårar i det följande ett
och annat, som påminner om densamma. Om ingenting
annat, så bevisar den väl det allmänna tänkesättet
om den tredje unionskonungen i hans förhållande till
Sverige. Man tycker sig tydligen se den ytterliga
bitterheten i de känslor, hvarmed Christian betraktade
vårt land, dess adel och prester, men framför allt
Dalkarlarne.
Men vi skynda till utveckligen af Jöns Bengtssons
historia.
Erik Axelsson och hans bröder.
En af de mäktigaste männen i Sverige på denna tid var
Erik Axelsson (Tott). Han och hans broder Ivar kommo
att mäktigt ingripa ej blott i den mans öde, med hvars
historia vi nu företrädesvis äro sysselsatta, utan
sedermera äfven i Sveriges. Det är derför på tiden att
närmare taga kännedom om dessa män och deras slägt.
De flesta af dem, tillhörande denna slägt, som vi
hittills lärt känna, voro alla bröder och söner af
den Axel Pedersson, somderpå, konungen af Polen likaså med de städer, som
lågo inom hans länder, och Christian sjelf skulle
ega rätt att uppbringa alla skepp, som detta oaktadt
vågade segla åt Sverige.
När till följd häraf bristen på lifvets första
förnödenheter föranledt uppror i Sverige, skulle
Ryssarne infalla i Finland, konungen af Skotland öfver
Norge infalla i Dalarna, konungen af Polen anfalla
till sjös och Christian sjelf söderifrån. Ingendera
af de förbundne skulle få träda i underhandling med
svenskarna, och skickade dessa sändebud, så skulle
sändebuden afrättas. Landet borde i ordets egentliga
bemärkelse eröfras.
I det sålunda eröfrade landet skulle hvarje riddare
förlora sina län och gods, Dalkarlarne skulle föras ut
ur riket, de förnämste borgarena i Stockholm afrättas
och de öfrige jagas ur staden, som skulle befolkas med
utländingar. Biskoparne skulle beröfvas sin verldsliga
makt, aldrig få en borg eller ett slott i sin värjo,
utan bo vid sina domkyrkor. Domherrarne skulle äta
vid ett bord och en hvar af dem blott hafva en sven
till uppassning. De andliges gods skulle läggas under
kronan.
Antecknaren af detta förbund tviflar sjelf på att
hvad han nedskref kunde vara sanning. Det omtalades
»som ett rykte», säger han. En embetsmän i konung
Christians kansli skall, sedan konungen var död, i
största förtroende hafva omtalat saken för en af de
svenske store – man gissar på biskop Kettils broder
Erik Carlsson (Vasa) – men bedt honom för Guds skull
icke för någon uppenbara den farliga hemligheten.
Utan tvifvel innehåller denna berättelse lika mycken
dikt som sanning, men man spårar i det följande ett
och annat, som påminner om densamma. Om ingenting
annat, så bevisar den väl det allmänna tänkesättet
om den tredje unionskonungen i hans förhållande till
Sverige. Man tycker sig tydligen se den ytterliga
bitterheten i de känslor, hvarmed Christian betraktade
vårt land, dess adel och prester, men framför allt
Dalkarlarne.
Men vi skynda till utveckligen af Jöns Bengtssons
historia.
Erik Axelsson och hans bröder.
En af de mäktigaste männen i Sverige på denna tid var
Erik Axelsson (Tott). Han och hans broder Ivar kommo
att mäktigt ingripa ej blott i den mans öde, med hvars
historia vi nu företrädesvis äro sysselsatta, utan
sedermera äfven i Sveriges. Det är derför på tiden att
närmare taga kännedom om dessa män och deras slägt.
De flesta af dem, tillhörande denna slägt, som vi
hittills lärt känna, voro alla bröder och söner af
den Axel Pedersson, som innehade Varbergs slott,
då Engelbrekt med sina medhjelpare låg der utanför om
hösten 1434. När Christofer hade kommit till Danmark
och underhandlade med Carl Knutsson och de svenske
herrarne om den svenska kronan, innehade herr Axel
ännu detta slott och var en bland konung
innehade Varbergs slott,
då Engelbrekt med sina medhjelpare låg der utanför om
hösten 1434. När Christofer hade kommit till Danmark
och underhandlade med Carl Knutsson och de svenske
herrarne om den svenska kronan, innehade herr Axel
ännu detta slott och var en bland konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
