Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Sten Sture den äldre. Riksföreståndare eller konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan tvifvel får man i dessa omständigheter söka
orsaken till uppskofvet med riksföreståndarvalet,
liksom det visar klokheten hos den man, hvilken
visste att gå så hofsamt till väga, ehuru han redan
var eller så godt som var den som egde riksstyrelsen
i sin hand. Denna måtta talar till förmån för Sten
Sture. Den visar, att han kände sin tid och sig
sjelf, mera än alla dessa store och mäktige, hvilka
omgåfvo honom. Hvad som är visst är åtminstone det,
att enigheten mellan dem, som nu förde Sveriges talan,
led minsta faran, så länge riksföreståndarevalet
ännu var ogjordt, liksom å en annan sida den bevarade
enigheten mellan desse män, Sturarne och Axelssönerne,
gjorde hvarje tanke på ett konungaval i unionell
riktning så godt som omöjlig.
Hvad denna sak beträffar, nemligen konung Christians
och hans anhängares sträfvanden att återvinna Sverige,
så för den oss till de händelser, som timade under
fortgången af år 1470 och hvilka vi här nedan skola
skildra. Här är det nu att påpeka, det förhållandena
för ögonblicket voro sådana, att ingen fråga kunde
blifva om Christians återtagande. Då stannar man
dervid: först och främst hvilken skulle regera
Sverige, en inhemsk konung, vald enligt svensk lag,
eller en riksföreståndare? – och vidare, hvilken
person skulle komma i fråga till det ena eller det
andra? – Men så ofta som riket var utan konung,
var det nu sed att en riksföreståndare styrde
det. Utseendet af en sådan var till följd deraf nu
otvifvelaktigt i hvarje sinne den första frågan. Om
denne sedan eller någon annan skulle blifva konung,
det blef en senare fråga. Den döde konungens öde låg
nog hos ganska många varnande för konungakronan. Carl
må för öfrigt hafva yttrat de varnande orden att ej
eftersträfva henne eller icke; varningen, lagd i hans
mun af hans egen samtid, visar, att i det allmänna
tänkesättet kronan ansågs innebära fara för en svensk
herreman; och detta allmänna tänkesätt ansåg icke
heller konungakronan numera såsom en oeftergiflig
nödvändighet för Sveriges högste styresman. Så långt
hade man kommit, att ej blott en riksföreståndare
skulle väljas, när konung icke fans, utan denne
riksföreståndare kunde äfven fortfarande föra
styrelsen utan någon annan begränsning i tiden än den,
som föreskrefs af en högre makt, eller af händelser,
som lågo utom menniskors domvärjo. Det tillfälliga och
öfvergående hade försvunnit från riksföreståndaren.
Om man sålunda i allmänhet var ense rörande formen
för Sveriges styrelse, så var detta ingalunda
händelsen rörande den person, som skulle öfvertaga
densamma. Utom all fråga voro de båda Sturarne,
så väl Nils som Sten, de mest framstående männen vid
slutet af konung Carls tid. Redan, medan konung Carl
lefde, ser man regeringsärenden handläggas af dem. Man
har ett skyddsbref, utfärdadt af herr Sten i början af
år 1470, och både han och herr Nils utfärda gemensamt
frälsebref. Sådana regeringshandlingar utföras af dem
äfven efter konungens död. De hade äfven de vigtigaste
slotten inne, men af dem båda var herr Sten den,
som för ögonblicket hade mest att säga. Må hända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
