Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian och unionsvännerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det dröjde dock icke länge, förr an konung Christians
anhängare funno, att man måste underhandla med annat
än blotta ord, om man ville vinna någon framgång. Och
så började åter fejderna.
Erik Nilsson (Oxenstierna) hade lyckats få fast fot i
vestra Södermanland och der förmått Rekbönderna att
gripa till vapen. Han synes varit den, som först
gripit till vapen mot Sten Sture.
Från Södermanland drog herr Erik uppåt Upland, må
hända för att möta Erik Carlsson, som under tiden
sökt vinna Uplandsbönderne. Men herr Sten mötte
honom och stridde med framgång. Erik drog sig från
»skogen vid Upsala elf» tillbaka inåt Vestmanland,
och här blef han vid Opboga ån ytterligare i grund
slagen af den efterföljande Sturen.
Man var nu fram uti sommaren, utan att något var
vunnet för Christian, men utan att heller något
bestämdt var vunnet på de svenskes sida. Erik
Carlsson och de andre herrarne hade landstigit
och underhandlat med bönderna och dragit fram åt
Trögden eller Sydvestra Upland för att sätta sig i
förbindelse med allmogen i Fjerdhundaland och med
den från Södermanland antågande Erik Nilsson. Denna
plan misslyckades dock genom Sturens seger öfver den
senare.
Men mot slutet af Juli var ett möte i Enköping af
unionsvänner. Erik Carlsson, Erik Nilsson, Ivar Gren,
Trotte Carlsson, Johan Slaveka och Fader Ulfsson
befunno sig der jemte en hop bönder från Södermanland,
Nerike och Upland samt äfven från Norrland. Ett bref
uppsattes och afsändes till Stockholm »att man skulle
kesa och kora en sådan herre, som rådde öfver alla
tre riken efter det gamla förbundet, som gjordt var
rikena emellan». För att tillika om möjligt försvaga
förtroendet till Sten Sture »gaf Erik Carlsson före
i sitt bref», heter det, »att konung Carl hade ingen
makt att antvarda riket Sten Sture i händer, efter det
han icke var rätt konung, sedan han hade försvurit
riket». Skrifvelsen uträttade dock intet. En annan
af helt annat innehåll ankom till Stockholm från
Dalkarlarne. »Stockholms borgare», hette det här,
»skulle stå fäste med herr Sten, detsamma ville de
ock göra i Dalarne.»
Dalkarlarne voro Sten Sture orubbligt tillgifne,
och äfven Axelssönerne och Nils Sture höllo sig
troget till honom och läto sig icke draga öfver
på fiendens sida. Erik Carlsson befann sig nu
i Sverige och på sjelfva hufvud skådeplatsen för
händelserna. Omedelbart efter mötet i Enköping,
då unionsvännerne insågo omöjligheten af att genom
öfvertalning vinna sitt syfte, kom det till strid. Den
egde rum någorstädes i Trögds härad, men blef icke
afgörande. Ett sammanträde egde rum mellan Erik
Carlsson, Trotte Carlsson och Ivar Gren å ena sidan
samt Sten Sture och Erik Axelsson å den andra, men
man kunde ej komma öfverens om någon dagtingan. Herr
Erik Carlsson och hans medhållare ville, att konung
Christian skulle antagas, och derpå ville icke herr
Sten ingå. De skildes åt och nu stod åter en strid
dem emellan vid Ladaby eller Läby, tre fjerdedelsmil
vester om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
