Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian och unionsvännerne - Riksföreståndarevalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allmogen hörsammade villigt den raske och lyckosamme
herren. Mod och förtröstan blickade honom öfverallt
till mötes, der han drog fram, och det dröjde
ej länge, förr än han fann sig omgifven af en
tillräcklig styrka att våga ett anfall på danska
lägret. Der var man långt ifrån att ana Sten Stures
närvaro. Man trodde honom som bäst sysselsatt uppe
i Upland och hyste derför godt hopp om att vinna
Öresten. Väl hade man satt ut förposter eller så
kallad hold, men, emedan man trodde sig säker för
hvarje anfall, voro dessa hvarken så talrika eller
så fasta, som det hade varit af nöden.
Herr Sten kom alldeles oförmärkt tågande öfver skogen,
som låg intill Öresten, på en genväg. En bonde var
vägvisare. Plötsligt stötte man på ett af fiendens
hold. Men innan något tecken hann gifvas, var holdet
öfverrumpladt och vägen fri ända fram till danska
lägret. Konung Christian och hela hans här var så
godt som i Sten Stures händer. Han höll ett ögonblick
inne sin häst och tycktes tveka, om han skulle blåsa
till anfall eller begagna sig af de stora fördelar,
som ett alldeles oförutsedt anfall erbjöd. Men så
segrade hos honom känslan af det oridderliga att
smyga sig på en orädd fiende. Han skickade bud till
fienden och gaf honom tid att ordna sig till strid.
Det var sålunda en strid på riddarevis med iakttagande
af hvarje vedertaget bruk. Men när den danska hären
hunnit ordna sig, då smattrade stridstrumpeterna,
och de svenska riddarne störtade fram med höjd glafven
och hängande tyglar, följda af fotfolkets tätt slutna
led.
Det dröjde icke länge, förr än danskarne måste
vika. Men på ett ordnadt återtåg var ej att tänka. De
spridde sig i vild flykt öfver fältet, och Sturen
och svenskarne följde i hack och häl efter. »Jag
föste undan dem så hastigt» – låter rimkrönikan herr
Sten yttra – »att konung Christian måste qvarlemna
sin fatabur, och följde honom hela den dagen efter
med hugg och slag, så att hästar och karlar lågo om
hvarandra vägen utefter.»
Nu ingicks en vapenhvila, och så slutas året 1470.
Riksföreståndarevalet.
Så som det varit under det nyss förflutna året kunde
det icke förblifva. Det insåg hvar man, både herremän
och allmoge. Konung Christian fortfor väl med sina
bref, men så olycklig som han varit på öppna fältet,
kunde man förutse att han med det snaraste skulle
uppbjuda alla sina krafter att i grund göra ända
på det förargliga motståndet af denne Sten Sture,
som egentligen blott var en storhet af gårdagen. Att
möta en sådan fara fordrades en kraftig, lagligen vald
styrelse. Dermed finge icke längre dröjas. Under det
förflutna årets strider hade man också tillräckligt
lärt känna »den unge riddaren, herr Sten». Hvilket
mannamod, hvilken raskhet, hvilken kraft hade han icke
utvecklat, omhvärfd af så många tappra fiender! Och
huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
