Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Christian drager till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyder detta lejdebref på någon invändning af det
svenska rådet, att så vigtiga saker icke kunde
tagas före utan fullmäktige från folkets sida,
och till följd deraf på någon utfärdad kallelse
af konungen att infinna sig på det beramade mötet,
eller var det en i elfte timman uppdykande tanke att
genom tillkallande af medlemmar från de folkliga
samhällsdelarna (borgare och allmoge) komma till
slut på saken? Någon kallelse från den fiendtlige
konungen kunde väl icke under de rådande förhållandena
i vidsträcktare mån spridas. Sådant skulle hafva
skett genom det svenska rådets försorg. Ett här nedan
anfördt bref från ett i Vadstena samtidigt samladt
möte visar, att en kallelse verkligen egt rum, men i
alla händelser skulle lejdebrefvet hafva utfärdats
före mötets öppnande. Men fråga kan vara, huruvida
man icke i Stockholm uppsåtligen drog ut på tiden
med underhandlingarna. Den förnämste bland herrarne,
som då befann sig der, var erkebiskopen, och han var
derutinnan fullkomligt motsatsen till sin företrädare,
att han var till tanke- och handlingssätt framför
allt svensk. Han ville hafva fred och verkade derför –
man har ännu i behåll bref af honom, som vittna härom
– men han glömde derunder icke Sverige. Han ville
såsom svensk rådsherre hafva fred, icke såsom den
danske konungens man. Han vägrade Christian hvarje
biträde. Härtill kommo de förhoppningar, som allmänt
fästades vid herr Sten, och det inflytande denne i
allmänhet utöfvade. Såsom en följd deraf blir rådets
beteende att söka uppehålla konungen genom tomma
underhandlingar helt naturligt. »Dermed fördröjdes
tiden», säger Olaus Petri, »att vintern tillstundade
och fetalien blef förtärd, och der foro de svenske
efter, att han (konungen) skulle nödgas draga till
Danmark igen.»
Att svenskarne hyste sådana afsigter, kunde
naturligtvis icke undgå den sluge Christian. Också
sändes ännu medan stilleståndet varade Trotte Carlsson
uppåt Fjerdhundaland och Erik Carlsson uppåt Upsala
och trakterna deromkring, »att de skulle hålla
honom landet tillhanda», och sjelf gick han i land
på Norrmalm och intog på Brunkeberg ett fast läger;
det var den 1 September, således samma dag som mötet
skulle hafva tagit sin början. Genom detta steg
aflägsnade konungen ännu mera utsigterna till fredlig
uppgörelse. De svenske rådsherrarne blefvo derigenom
ingalunda villigare att lyssna till hans löften,
och de styrktes i sin ståndaktighet genom ett bref
från Sten Sture, hvilket kom dem tillhanda ett par
dagar derefter.
En af de första dagarne i September hölls i Vadstena
ett möte, som bevistades af en mängd »herrar och
friborne frälsemän, köpstadsmän, bergsmän och allmoge
af hvar köpstad och härad öfver allt Vestergötland,
Östergötland och Småland». På detta möte framlade
herr Sten, huru den danske konungen gått till väga,
och alla instämde med honom i ovilja mot utländingen
och i fast beslut att modigt stå honom emot. Den 4
September uppsattes här ett bref till de i Stockholm
församlade biskoparne och rådsherrarne. Dess
hufvudsakliga innehåll är följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
