Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rum för den älskade herren, som kom bakefter.
Bonden skall hafva hetat Björn Starke.
Och herr Sten och Björn bondes föredöme följdes
af alla i den svenska hären. Man täflade om att våga
lifvet i denna strid. För sådan tapperhet finnes intet
motstånd. Synnerligast var striden hård omkring de
bålda baneren. De möttes två gånger, och de möttes
den tredje; men då föll det danska banéret till
marken. Herr Staffan Bengtsson fick sitt banesår,
och dannebrogen slets ur hans domnande hand. Omkring
honom föllo hopar af fiender; deras antal uppskattades
till femhundra. De, som kunde undkomma, flydde uppåt
berget till den afdelningen, som der stod omkring
det danska hufvudbanéret.
Med ett dånande segerrop följde dem den svenska
hären, ryckande nu för tredje gången uppför berget.
Detta jubelrop från de upptågande svenskarne
besvarades af vapenbrak och stridsrop från andra
sidan berget. Och ännu ifrigare gick det nu uppför
att hinna krönet. Här stod det danska hufvudbanéret
och återstoden af den danska hären färdig att med
uthvilade krafter rycka ned de sina till undsättning,
då med ens ur skogen från nordost frambröt en ny
oväntad fiende. Det var Nils Sture med Dalkarlarne,
som nu ändtligen hunnit fram till stridsplatsen. Han
hade blifvit uppehållen af den skogvuxna och kärrfylda
samt nu på hösten ännu mer oländiga trakten. Så fort
han och hans folk nu fingo fienden i sigte, anföllo
de, och hade må hända på egen hand kunnat afgöra
saken med denna återstod af den tappra hären. Men
i samma ögonblick kommo de flyende danskarne från
Claratrakten och tätt efter dem herr Sten med den
segrande svenska hufvudhären.
Att under sådana förhållanden vilja förnya striden,
var en otänkbarhet. Men icke ens ett ordnadt återtåg
blef möjligt. De förut så stolte och segerdruckne
krigarhe sågo blott död och undergång för sig.
Allt upplöste sig i en vild flykt ned åt stranden
och kafvelbron. Här blef trängseln stor, och bron
öfverfyldes af folk. Dä brusto med ens de långa
bindestockarna, och hästar och ryttare och fotknektar
om hvarandra störtade i vattnet. Borgarenas tysta
arbete, när de under stridens hetta läto söndersåga
bron, kröntes med en förfärlig framgång. Ända till
8 eller 900 man skola här hafva omkommit.
Ett lika stort antal togs till fånga, och deribland
de utmärktaste män i danska hären: den sluge
underhandlaren, danske riksmarsken Clas Rönnow,
den stolte »bondeslagtaren» Thure Thuresson, Nils
Christersson m. fl.
Striden hade varat i fyra timmar, men för Sverige
var den härligaste seger vunnen.
Åter kom qvällen med sin skymning. Med en varm bön
tackade herr Sten och hans män Gud för den vunna
segern. Och så drog han in i Stockholms stad och upp
på slottet, och öfverallt rådde glädje och jubel. Och
det var icke en ögonblickets hänförelse, det var icke
en tillkonstlad sinnesyra, som går lika lätt som den
kommer, utan hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
