Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaget vid Brunkeberg den 10 Oktober 1471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härunder mottog riksföreståndaren otaliga
bevis på det glädjedruckna folkets kärlek och
hängifvenhet, och de band knötos dem emellan, som
sedan aldrig brusto. Äfven från erkebiskopen på
Stäket mottogo han och de öfrige rådsherrarne ett
slags lyckönskningsbref. Det var skrifvet på fredagen
den 11 Oktober eller dagen efter slaget.
»Värduge fäder och besynnerlige gode vänner och
käre herrar» – skref erkebiskopen – »efter eder
herr Stens och flera de andre gode herrars begäring
kommo vi i går för malmen[1],
som eder herr Sten och
herr Nils väl förtänker, i den akt, som Gud känner,
att förstöta den blodsutgjutelse, hvilken tyvärr för
mycken der skedde på båda sidor, hvilket Gud skall
känna oss alltid emot var som ock nu är; och som vi
sågo och förnummo att våra vänner med Guds och Sanct
Eriks besynnerliga gunst och nåd behöllo öfverhanden,
så drogo vi tillbaka hit till Stäket och äro redo
att komma, hvar I oss uppå riksens ärenden begära,
till hvilket I skolen alltid finna oss redebogen
och välviljog, när vi eder vilja derom förstå.»
Erkebiskopen hade således oförtöfvadt efter
mottagandet af det bud, som herr Sten afsände från
Järfva med underrättelse om den förestående striden,
begifvit sig från Stäket för att personligen ännu
i sista stunden söka arbeta på förlikning och
förekomma blodsutgjutelse. Men han hade kommit
för sent, oaktadt all sin skyndsamhet. Striden
var ej blott börjad, den var mer an halfgången,
när erkebiskopen inträffade, och hans blickar
sågo segern följa det svenska banéret.
Återkommen till sitt slott, mottogs han der under
loppet af fredagen af en mängd flyktingar från
striden, synnerligast bönder från Fjerdhundaland,
hvilka bönföllo hos honom, att han ville lägga sig ut
för dem hos riksföreståndaren och rådet. Erkebiskopen
lofvade det, och med anledning deraf slutade han sitt
bref på följande sätt:
»Item värduge fäder och gode vänner, kommo ock
nu i dag till oss de arme män af Fjerdhundaland,
som ur slaget ankommit, förmanande oss bedja för
sig till eder; hvarför värduge fäder och herrar
bedje vi eder kärligen och förmane för Guds skuld,
att I nådeligen öfversen med dem, att de ej yttermera
blifva förderfvade och att de Dalekarlar icke draga i
här genom landet. Käre fäder och vänner, hvad eder är
till vilje och kärlek göre vi alltid gerna. I Christo
lefven väl!»
I detta afseende uträttade dock erkebiskopens
förböner föga. Må hända mildrades till följd af
dera straffet, men Fjerdhundalandsbönderne hade allt
för länge och upprepade gånger visat sin benägenhet
att hålla med dem, som stridde mot riket, iför att
de skulle helt och hållet kunnat blifva onäpsta. Och
ej blott de utan äfven bönderne kring Upsala blefvo
följande året af riksföreståndaren straffade.
Men konung Christiafr seglade hem till sitt land
igen med de få, hvilka återstodo honom af hans
ståtliga här. Och mindre, mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
