Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryssarna och akta oss fattige män intet. Den tid vi
fattige män hafva gjort fred, hafva vi gjort fred
öfver allt Norrbotten. Skulle de Torneåboar så länge
regera med ryssar och lappar, då varda vi och allt
landet förderfvadt. Käre, värduge herrar, bedjom vi
eder för Guds skuld, det Torneåboarne och vi måtte
vara under en herre, hvad orätt de oss göra. När vi
komma der till tings och klaga, att de gå våra skogar
och fiska våra vatten, då vederfares oss fattiga män
ingen rätt, utan säga de så, att de hafva erkebiskopen
till deras herre.»
Brefvet kastar ljus öfver gränsförhållandena
med Ryssland och krigförandet gränsbefolkningen
emellan. De tre nämnda socknarna, som skrefvo bref,
lågo nordligast vid den österbottniska kusten. Kemi
ligger omkring elfven af samma namn närmast intill
Torneå, Jo sydost ut från Kemi och Limingo söder om
Uleåborg vid en vik, som midt för Carlön skjuter in
i landet.
Slika härjningar förekommo väl äfven längre söderut,
men de fasta slotten der hejdade mera fiendens vilda
framfart. Försvarskrafterna funnos ock företrädesvis
i södra delen af landet. Nu sutto, som vi veta, Nils
Eriksson (Gyllenstierna) på Viborg och Knut Posse på
Raseborg, båda såsom det svenska väldets utposter
mot »den omilde» fienden. »De omilde» var, liksom
»Guds och kristendomens ovänner», den benämning,
som denna tid alltid förbands med namnet ryssar. Att
man insåg nödvändigheten af en befästad punkt vid
den öfre gränsen norr om Viborg visar anläggandet af
Olofsborg.
Detta Olofsborg, som sades vara anlagdt på rysk mark,
gaf den vilde och efter utvidgning af sitt välde
lystne czaren Ivan en välkommen anledning att förnya
fiendtligheterna, och hvarje försök från de svenskes
sida att förekomma krigets utbrott var fåfängt. Det är
1490 som dessa försök göras från Sveriges sida. Men
Ivan »ville ändteligen» – heter det i ett bref
från biskop Magnus i Åbo och riddaren Nils Eriksson
till Sten Sture af år 1493 – »hafva igen land och
vatten efter konung Magnus och konung Örjens[1]
brefs innehåll»; och vidare, säga herrarne i samma bref,
»är han ock sammalunda begärande Sanct Olofs borg,
som han säger att bygdt är emot samma bref och uppå
hans land, så ock för det folk som halshugget blef
i Norrbotten och den skada de der fingo».
Detta år, 1493, slöts väl ett tvåårigt stillestånd,
men man talade redan i Sverige om att konung Hans
ingått förbund med storfursten eller czaren mot
Sverige, och biskop Kort i Strengnäs skref derom till
biskop Magnus i Åbo i September 1493.
Man var härom väl underrättad i Sverige, och ryktet
bekräftade sig snart.
Men innan vi öfvergå till skildringen af det krig,
som år 1495 åter började från Rysslands sida, böra vi
se på de inre förhållandena i vårt land. Der, inom
Sveriges gränsor, såg herr Sten farligare fiender
för sitt land, och helt visst var denna hans åsigt
riktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
