Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren, de svenske herrarne och unionskonungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skall också vara det för mig!» Erkebiskopen
erinrade tillika, att herr Sten sjelf var med i Kalmar
och beseglade Kalmar-recess.
»Det är sant», svarade härtill herr Sten, »men den
recessen gjordes utan min vilja, ty mitt råd gälde
icke för dem, som voro på den herredagen, och nödder
satte jag mitt insegel derunder. Men mitt insegel
vill jag göra fullt som en ärlig dandeman. Jag hafver
mecf Guds hjelp intill denna dag fört i min sköld tre
sjöblad ärligen och som en rätt kristen riddare. Jag
vill på samma sätt föra dem intill dödsdagen. Derför
vill jag blifva mitt insegel trogen, det jag
påtryckte Kalmar-recessen.»
Slutet på mötet blef, att man skulle hålla
Kalmar-recessen, men dermed var icke så synnerligen
mycket vunnet för unionsvännerna och konung Hans. Ty
på den punkten hade man då befunnit sig ända sedan
1483. Derför slöto sig 26 biskopar och herrar
närmare tillsammans uti ett förbund, som de kallade
broderskap.
För att fullgöra och fasthålla Kalmar-recess och
trygga riket mot främmande furstar samt mot de
omilde ryssar, hade de, heter det, »i den heliga
trefaldighetens namn lofvat och svurit hvarandra
inbördes ett troget och fast broderskap, så att
ingen skulle hafva makt att i någon måtto skilja
eller söndra dem från hvarandra, men alla skulle vara
hvarandra behjelplige i sin rätt. Skulle den finnas,
som skilde sig från dem, så skulle han blifva en
menedare och drafvelsman och alla de andra vara på
hans argesta med lif och gods.»
Så stark var dock ännu Sten Sture och sä fruktad genom
allmogens trofasta kärlek, att herrarne måste lemna
öppet för honom att inträda i deras broderskap. »Ville
han», heter det, »blifva tillsammans med dem, så
skulle deras förbindelse icke i någon måtto blifva
honom till skada eller förfång; måtte Gud förbjuda
att han skulle gifva sig ifrån dem, förthy Gud skulle
veta, att det vore dem högeligen emot.» Men i och
med detsamma Sten Sture slöt sig till dem, kunde han
förslöa verkan af deras förbindelse. Det insåg den
kloke herr Sten, och han dröjde icke heller länge
att offentligen förklara, »att han fullkomligt ingaf
sig i herrarnes broderskap, eftersom han vore deras
medbroder, att blifva tillsammans med dem i nöd och
lust, så länge han lefde». Men han utfärdade tvänne
vilkor, det ena att han icke skulle tvingas mot sin
fria vilja att svära konung Hans tro och lydnad, och
det andra, att om några ogerningsmän ville sätte sig
emot riksens råd, då ville han dem med lif och makt
förderfva.
Herrarne ingingo sitt broderskap den 12 Augusti,
och redan den 15 inträdde Sten Sture deri. Bland
de förbundna ses, utom erkebiskopen och biskoparne
i Skara, Strengnäs, Vesterås och Åbo, medlemmar
af de gamla unionsvänliga slägterna, men äfven
flera nya namn. Der voro Ivar Gren, Nils Fadersson
(Sparre), Bengt Christersson (Oxenstierna), Arvid
och Erik Trolle, Knut Eskilsson (Banér), Svante
Nilsson (Sture), Arvid Knutsson, Erik Eriksson
(Gyllenstierna), Sten Thuresson (Bielke), m. fl. Men
den gamla kraften var liksom försvunnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
