Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksföreståndaren, de svenske herrarne och unionskonungen - Kriget med Ryssland 1495, 1496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den gången omintetgöra konungens förhoppningar.
Och dermed skildes man åt.
Sten Sture drog uppåt Stockholm för att skynda till
Finlands försvar.
Kriget med Ryssland 1495, 1496.
»I Finland var ställningen förtviflad», skref biskop
Magnus i Åbo till erkebiskopen i början af Oktober
1495. »Detta ärendet kräfver oförtöfvad undsättning»,
skrifver han vidare, »allsmäktige Gud skjute eder nu
i hug och sinne, att I mågen finna goda råd, att de
omilde ryssar göra här ej mera skada, än de nu gjort
hafva.» Och förhållandet var också sådant att det
gaf anledning till bekymmer. Ryssarne hade svärmat
in i stora skaror och foro fram med sina vanliga
härjningar och grymheter, och de trängde ända fram
till Österbotten.
Finland låg så godt som öppet för dem. Knut Posse
gjorde val allt hvad i hans förmåga stod och sökte
genom härjningar i fiendens eget land förmå honom
till återtåg, och äfven landet sjelft var villigt till
stora offer för sitt försvar. Betydliga utskrifningar
skedde, och slutligen gick man ur huse mot fienden.
Men allt var fåfängt. Bonde, hären kunde intet uträtta
af brist på anförare, och Knut Posses styrka var för
otillräcklig. Detta synes bekräfta klagomålen mot herr
Sten att han lemnade denna landsända åt sitt öde.
I sitt bekymmer skickade svenska rådet redan
i Januari 1495 Arvid Trolle och Arvid Knutsson
till konungen i Danmark för att bedja denne genom
sändebud till ryske storfursten utverka ett uppehåll
i fiendtligheterna i Finland, tills Kalmar möte var
hållet, då konungen skulle insättas i sina rättigheter
i Sverige. Såsom naturligt var, då sjelfva denna de
svenska herrarnes begäran innehöll en förespegling
om uppfyllandet af hans lifligaste önskan, gjorde
konung Hans som herrarne begärde och affärdade ett
sändebud med bref till Ivan Wasiljewitsch. Sten Sture
skref dock samtidigt till höfvidsmannen i Finland,
att de skulle begagna någon höflig förevändning och
låta sändebudet återvända, om icke det var verkligen
behöfligt att resan fortsattes; då skulle de befrämja
densamma. De tappre krigsöfverstarne i Finland tyckas
dock hafva varit af samma tanke som herr Sten, att
den danske förespråkaren hos fienden var öfverflödig
och neslig för den svenska äran. De läto budbäraren
återvända. Återkommen till Sverige, fick denne af
Sten Sture ytterligare den helsningen med sig till
den danske konungen, »att Sverige icke hade behof af
konungens förbön, det vore mäktigt nog att försvara
sig sjelft».
Men nu efter mötets slut i Kalmar började
riksföreståndaren på fullt allvar rusta sig till ett
tåg till Finland. Dermed gick dock långsamt. Först
i November månad, när vintern tillstundade, var man
färdig. För affärden anhöll man hos erkebiskopen och
hans domkapitel att få medtaga Sanct Eriks banér. Den
helige konungens, rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
