Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mötet i Nylödöse 1496. Sten Sture andra gången i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lofvade honom mycket mera dertill, så stod dock Svante
fast vid sitt beslut. Då rann sinnet till på herr
Sten, så att han kallade Svante för »fältflykting»
och sade, »att han rymde undan riksens banér».
Detta tillmäle väckte herr Svantes harm, och som han
allt sedan sin faders död icke varit rätt vänligt
sinnad mot Sten, fast han kallade denne »sin käre
fader», och det allt för att han ej fick Stegeborgs
slott 1494, så var nu det goda förhållandet mellan
dessa båda män fullkomligt brutet. Herr Sten fruktade
också högeligen den uppretade mannen och klagade
sedan för biskop Magnus i Åbo, att han trodde Svante
stämpla uppror mot sig.
Man vore af rimkrönikans framställning äfvensom af
förhållandet i allmänhet frestad att tro, det Svante
aldrig följde riksföreståndaren öfver till Finland,
men ett bref från erkebiskopen till den senare visar
tydligt, att så väl Svante som Erik Trolle och Sten
Thuresson (Bielke) voro med riksföreståndaren.
I September månad hölls ett möte, der äfven Sten
Sture var närvarande. Man skulle öfverväga, hvad
svar som borde sändas till Danmark på fordringarna
derifrån. Hvad som på mötet föregått, känner
man icke. Kriget med den östra grannen var för
ögonblicket hufvudsaken, och riksföreståndaren
stod, som nämndt är, i begrepp att sjelf draga
öfver till Finland. Mycket bidrog dertill den
starka påtryckningen från erkebiskop Jacob och
rådets sida. Om svaret till Danmark blef intet
afgjordt. Först efter mötet uppsattes det och
skickades till riksföreståndaren att få hans
underskrift.
Brefvet, hvari rådet skickade svaret till Danmark,
berörde hufvudsakligen frågan om kriget mot
ryssarne. Herrarne hoppades hos påfven kunna utverka,
hvad både de och herr Sten redan tillförene påtänkt,
nemligen en bulla om korståg mot dessa kristenhetens
fiender. Derom underhandlades i Rom genom herr Stens
ombud, domprosten Heming Gad från Linköping. Framför
allt vore herr Stens närvaro i Finland nödvändig,
der han borde vara på bästa sätt verksam. Han hade
gifvit anledning till anmärkningar och missnöje, såsom
derutinnan att han använde riksens ränta till sin egen
fördel, ehuru deraf gjordes stort behof mot rikets
och allas fiender. Herr Sten skulle dock ursäkta,
att de i dessa ärenden så djupeligå skrifvit hade;
de hade gjort det i god akt och mening, på det att
han skulle taga det så mycket mera till sinnes.
Rådets skrifvelse träffade icke riksföreståndaren
i Sverige. Han hade redan begifvit sig öfver till
Finland.
Oaktadt Sten Sture visserligen hade rätt i sin åsigt
att Sverige hade sin farligaste fiende i Danmark,
var dock oron öfver ryssarnes vilda anfall så
allmän och hatet mot dessa »kristenhetens fiender»
så stort, att man med den mest spända väntan afbidade
riksföreståndarens resa till Finland.
Öfverkommen till Finland, sökte Sten Sture göra hvad
han kunde till landets försvar. Vid Olofsborg vann
han en seger öfver ryssarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
