Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjökriget 1507, 1509, 1510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Viborg, hvilken i bref till Svante säger honom
medföra »märkeliga värf till riksföreståndaren och
de gode herrar riksens råd». Efvert kom öfver till
Sverige och sammanträffade med Svante, och hade intet
annat att meddela än det förra sändebudet. Derefter
ankom äfven en skrifvelse från rådet i Lybeck –
det var på sommaren – men man drog ut på tiden med
dess besvarande, emedan man ville invänta de svenska
sändebud som då afgått till Danmark.
Efter Åbos plundring i Augusti blef förbundet med
Lybeck mera efterlängtadt, och svenska sändebud skola
i hemlighet hafva afgått till Lybeck för att anhålla
om hjelp.
Lybeckarne togo sig saken an med allvar. Inom
några veckor lågo 18 stora skepp färdigrustade i
Travemünde, och den 14 September 1509 gick flottan
till segels under anförande af tvänne borgmästare
Herman Mesman och Bernhard Bomhofer. De styrde kosan
först till Bornholm, der en landstigning gjordes
och några hus uppbrändes. Från Bornholm seglade de
till Gotland. Här lågo de några dagar, men någon
landstigning gjordes icke. En båt skickades i land
med fyra man, hvilka genast togos och fördes till
den danske höfvidsmannen på ön, Lauritz Schinkel,
för hvilken de förklarade att man endast ville förse
flottan med lifsförnödenheter från ön. De blefvo dock
qvarhållna, hvarpå lybeckarne gjorde en landgång på
Carlsöar samt bortförde fem bönder.
Någon större förlust tillfogades väl icke genom dessa
företag Danmark, men ensamt det, att konung Hans hade
en fiende i sjön, som var honom vuxen, tjenade till
att upprätthålla modet i Sverige, synnerligast efter
olyckan i Finland.
Från Gotland seglade lybeckarne till Stockholm, och
de båda befälhafvarne begåfvo sig genast in till
staden, der herrarne voro församlade till ett möte
för att öfverlägga om de pågående underhandlingarna
med Danmark. Vi komma snart att skildra gången af
dessa underhandlingar; här må det vara nog att nämna,
det äfven då i vårt land fans ett unionsparti, som af
alla krafter arbetade för att fly riket konung Hans i
händer. Att dess verksamhet vid denna tid var liflig,
faller af sig sjelft, men också att det fosterländska
partiet fick en tillökning i styrka genom ankomsten
af den lybska flottan och de begge borgmästarne.
Afsigten med sin ankomst – afslutandet af förbundet
med Lybeck – kungjorde dessa offentligen, och hvad
kunde vara välkomnare för de svenske än ett slikt
tal? Heming Gad skall hafva hållit ett af dessa
ljungande tal, hvarigenom han så mäktigt förstod
att draga sina åhörare med sig. Han framstälde
nödvändigheten af krigets fortsättning och
skildrade danskarne såsom både statens, kyrkans och
mensklighetens afsvurne fiender, hvilka, härstammande
från en hop röfvare, tjufvar och missdådare, blott
traktade efter hvarje folks undergång och derför med
rätta hatades och afskyddes af hela verlden. Han
bevisade sin utsago både med utdrag af Saxo, den
gamle danske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
