Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Nilsson och rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lån. Sannolikt har man i dessa omständigheter att
söka den enda orsaken till de förläningar, han lät
tilldela sig, sedan han mottagit riksföreståndarskapet.
Vi påminna oss, att han redan 1501 hos konung Hans
klagade öfver sina stora förluster i kriget och
begärde ersättning samt tillökning i sina län.
Tillökningen i län uteblef, men Sten Sture dömdes
att ersätta honom hans lidna skada. Vi påminna oss
äfven, huru efter Sten Stures död hans enka dömdes att
utbetala stora summor till Svante. Ju hårdare behofven
tryckte, desto kraftigare mått och steg måste af denne
vidtagas att fylla dem. Så uppträdde han inför det
församlade rådet i Gråbrödernas klosterstuga den 16
Juni 1505 och androg åter frågan om ersättning »för
den dråpeliga utläggning, kost, täring, skada och
stora omak, som han hade för 10 år sedan i rikets
tjenst mot de omilda ryssar.» Han framvisade också
rådets bref med löfte om ersättning, utfärdadt
föregående höst.
Rådet erkände rättmätigheten af hans fordringar,
men båd honom i anseende till »den läglighet som på
färde var» låta anstå med saken tills efter mötet i
Kalmar, mot det att rådet med sitt öppna bref å nyo
förpligtade sig att då på första herremöte »stämma
dem till svar, som tillbörligt är till saken svara,
att fly det så, att herr Svante skulle fullt göras
efter som hans utvisade bref innehöll».
Man synes i det längsta hafva sökt komma ifrån
saken på det sätt, att Svante skulle godtgöras af
fru Ingeborg. Detta synes af rådets bref, sedan
man återkommit från Kalmarresan, då rådet åter den
10 Oktober var församladt i Gråbrödraklostret i
Stockholm. Der framlade Svante åter de rådsbref,
hvarpå han stödde sina ersättningsanspråk. Vi
må anföra det korta sammandraget af deras innehåll,
sådant det återfinnes i det på sistnämnda möte
utfärdade rådsbrefvet, emedan det visar, huru känbara
förluster Svante i den ifrågavarande fejden verkligen
lidit. »Vi hafva sett och granneligen ransakat»
– heter det – »våra bref, lydande om den skada vår
käre herre och höfvidsman herr Svante Nilsson riddare
hade i Finland för 10 år sedan, der han nödgades
utsätta sitt fasta fäderne- och mödernearf, bortsälja
och förtära sina sköna klenodier, vågande lif, gods
och all sin välfärd derutöfver i kristendomens och
riksens tjenst.»
Nu satte man sig ej längre emot uppfyllandet af hans
så många gånger förnyade begäran, men man lät dock
tydligt förstå, att det icke var kronan, som skulle
lemna denna ersättning, utan enskild man, och detta
inrycktes äfven i rådsbrefvet. »Ändock herr Svante» –
heter det – »hafver konung Hanses dombref, utgifvet
i allas vår närvaro öfver herr Sten Sture, Gud hans
själ nåde, lydande det honom borde att svara till
förskrifna skadegäld», så äro vi så öfverens vordne.
Svante skulle nu i ersättning njuta och behålla
Svartsjö gård med all Färingsön och dertill Raseborg
och Raseborgs län i Finland med all den ränta deraf
plägar gå, så länge han lefde, och när Gud täcktes
kalla honom från denna syndiga verlden, skulle,
innan någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
