Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 13. Sten Sture den yngre. Partierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
13.
Sten Sture den yngre.
Partierna.
Partiernas ställning till hvarandra ändrades
icke genom Svante Nilssons död. Vi känna dem
båda; det ena var unionspartiet, det andra var det
fosterländska. Detta sista hade förlorat sin hufvudman
och dess första omsorg var att skaffa sig en annan
i den afgångnes ställe. Det förra partiet hade i
viss mån förändrat färg. Det kämpade hufvudsakligen
för freden och hade till en tid hoppats vinna sitt
syfte utan att underkasta sig Danmark. Mot slutet af
Svante Nilssons regering fann det dock fåfängligheten
af detta hopp. Det började inse att fred ej kunde
vinnas utan under Danmarks konung. Man ville dock gå
en medelväg, och den bestod uti åvägabringandet af
den gamla planen, att Danmarks konung skulle mottaga
skatterna från Sverige i Danmark utan att besvära
Sverige med sin närvaro. Dermed skulle vinnas ett
skenbart oberoende, hvarunder herrarne skulle föra
regeringen i Sverige. Partiets program var sålunda
i botten det gamla herrarnes program, enligt hvilket
vi sett dem handla allt sedan medeltidens begynnelse.
I spetsen för partiet stod dock nu en ädel man, den
gamle erkebiskop Jacob UIfsson. Vid hans sida visar
sig såsom den mäktigaste bland riddarne Erik Arvidsson
Trolle. Omkring dem stodo de öfriga biskoparne och
i allmänhet de äldre bland herremännen, till antalet
ingalunda få.
Men ett folk, hos hvilket en frisk och lefvande
känsla af dess nationalitet lefver, liknar den
starka strömmen med egna vågor, som går genom
hafvet. Låt stormarne gå, låt strid efter strid
utkämpas der ofvan, den går der fram lugn och djup
och hinner till slut sitt mål. Det svenska sinnet,
det för hvilket Sverige som ett sjelfständigt helt
var hufvudsak, det svigtade aldrig ett ögonblick i
fråga om eftergifter – dessa måtte vara aldrig så
ringa – för utländingen. Det vann i styrka genom
sjelfva striden och ville strid, när denna var det
enda vilkoret för det nationella oberoendet.
Af sådana åsigter var det svenska folket genomträngdt,
och de bland herreklassen, hvilka hyste samma
åsigter, voro dess naturliga höfvidsmän. Man
tager otvifvelaktigt fel, om man tror att folket –
allmogen och köpstadsmännen – var blott och bart ett
verktyg i herrarnes hand, och att det i följd deraf
berodde på den skickligaste och lyckligaste att
vinna folket på sin sida. Folkkär var endast den,
som ville hvad folket ville – upprätthållandet af
Sveriges rike. Många af unionspartiet, fredsvännerne,
herrepartiet, eller hvad man nu må kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:42:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/2/0622.html
