Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sten Sture och Gustaf Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mjukna. Nu förde han ett helt annat tal till
riksföreståndaren. Nu ville han uppgifva slottet och
fara till sin domkyrka och blifva dervid. Herr Sten
lät svara honom, att »det talet skulle han förr hafva
fört, så hade mången man lefvat, som nu för hans skull
var död», och han tillade, »att efter det erkebiskopen
vore så många mäns död vållande och var en mandråpare
vorden, vore han icke lämplig till biskop».
Sådant svar var svårt att smälta för den stolte
mannen. Inför alla, som vid detta tillfälle voro
närvarande, svarade han, »att allt hvad han gjort hade
skett med påfvens tillstånd, ty han hade gifvit honom
makt att föra både det andliga och det verldsliga
svärdet; derför tycktes det honom också, som om han
icke borde räknas för en mandråpare, fastän många för
hans skull nu hade kommit om halsen». Ingen lyssnade
dock nu mera till hvad erkebiskopen kunde anföra till
sin ursäkt; alla tyckte, som riksföreståndaren,
att sådant tal borde han hafva fört förut.
För att vinna ett slutligt afgörande i den vigtiga
frågan sammankallade riksföreståndaren ett möte
i Stockholm. Dit samlades i slutet af November
biskop Hans Brask från Linköping, biskop Mathias
från Strengnäs, biskop Otto från Vesterås och biskop
Arvid från Åbo; vidare doktor Heming Gad, riddarne
herr Erik Johansson, Christer Bengtsson och Holger
Carlsson samt väpnarne Bengt Arendtsson, Axel Posse,
Bengt Ambjörnsson, Johan Jönsson, Magnus Gren,
Axel Matsson, Henrik Erlandsson och Bengt Gylta;
dessutom friborne frälsemän, kopparbergsmän,
silfverbergsmän, dalkarlar samt borgmästare och råd
i Stockholm. På riksföreståndarens lejd kom äfven
erkebiskop Gustaf sjelf tillstädes att stå till rätta,
om han kunde försvara sin sak.
Detta var dock, som vi lätt finna, en
omöjlighet. Erkebiskopens förräderi var för uppenbart,
och sinnesstämningen för mycket retad mot honom med
anledning af hans hånliga beteende mot den älskade
riksföreståndaren. Derför var saken också lätt
afgjord. »För den dråpliga skada och förderf, som
Sveriges innebyggare af Stäkets slott fångit hafva» –
heter det i riksmötets dom öfver erkebiskopen – »sedan
det först byggdes, som var i erkebiskop Jöns’ tid
till konung Christians intagande, i erkebiskop Jacobs
tid till konung Hans’ intagande och nu i erkebiskop
Gustafs tid till unge konung Christians intagande –
skall Stäkets slott platt i grund nederbrytas och
tillintetgöras, så att härefter inrikes förrädare ej
måtte der tillflykt hafva.»
Rörande erkebiskopen sjelf fäldes följande
dom. Emedan han dragit utländsk här in på sitt
fosterland, och emedan han fört afvog sköld mot sin
herre och höfvidsman, Sveriges rikes föreståndare,
»hafva vi alla endrägteligen med ja och uppräckta
händer svurit och lofvat att aldrig i våra lifsdagar
hafva honom för erkebiskop här i riket, men han
skall njuta sin lejd, som honom vår käre herre och
höfvidsman gifvit hafver». Tillika utfästade sig alla
de närvarande, »eftersom de alla voro samsvurne i
detta ärende», att bistå hvarandra, i händelse någon
skulle med anledning af hvad som skett draga öfver
riket något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
