Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Sten Sture den yngres regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilja tillåtit och stadfäst och nu med detta samma
bref tillåter och stadfäster alla deras friheter
och privilegier, som dem af framlidne Sveriges rikes
fullmäktige, konungar och höfvidsman mildeligen
förundta, gifna och stadfästade äro. – – – Ty
förbjuder jag alla, eho
de helst äro eller vara kunna, att förenämnda bergsmän
till personer, gods, frihet och privilegier hindra, hindra låta,
möda, qvälja – – –
eller i någon måtto förfång göra vid min och riksens
stränga hämnd och vrede.»
Det är mindre med afseende på sitt hufvudsakliga
innehåll, som detta bref väcker ens uppmärksamhet,
än genom sin form och sina uttryck. Det är till alla
delar hållet i en ton, som påminner om konungen,
och skiljer sig i detta afseende föga från de
privilegiibref, som utfärdades af konung Hans, men
deremot så mycket mera från Sten Sture den äldres,
hvilken här liksom alltid uppträder omgifven af
rådet. Detta gjorde visserligen också Sten Sture
den yngre, men man kan likväl icke underlåta att
märka olikheten i riksföreståndarens ställning till
riket nu och för tjugufem år tillbaka. Tager man
derjemte i betraktande, att detta bref skrefs samma
år som herr Sten efter så mycket motstånd blifvit
riksföreståndare, finner man, att det alldeles icke
får tillskrifvas hans personlighet, utan helt och
hållet den värdighet, han beklädde.
Detta leder oss in på riksföreståndarvärdigheten,
som sålunda vid första påseendet visar sig hafva
antagit en helt annan natur, än den från begynnelsen
egde. Man finner det alldeles icke underligt att
den, som intager en sådan ståndpunkt och talar ur en
sådan ton inom sitt rike, af utlandet betraktas och
tilltalas som vice-konung. »Vår herre vice-konungen»,
»vår furste och herre» – kallas riksföreståndaren af
da svenska herrarne sjelfva i underhandlingarna med
den ryske storfursten, och ibland dessa underhandlare
befunno sig dock en Åke Göransson (Tott) och en
Christer Bengtsson (Oxenstierna). I allmänhet är tonen
äfven hos herrarne af rådet numera en helt annan än
förr. Afståndet mellan riksens höfvidsman och dem är
märkbart större. Naturligtvis skulle denna höghet
ännu mera ökas efter den seger, som herr Sten vann
öfver erkebiskop Gustaf, och det här ofvan omnämnda
brefvet till den gamle Jacob Ulfsson var till sin anda
något helt annat, än hvad denne varit van att höra
från föregående tider. Sjelfva herr Erik Trolle, den
ifrågasatte motriksföreståndaren, som för herr Sten
måste vika, ödmjukar sig inför honom. »Min ödmjuka,
kärliga helsning alltid försänd med vår herre! Käre
herre, täckes eder gifva etc. . . .» Så begynner den
gamle herren ett bref till sin unge frände, medan
dennes riksföreståndarskap ännu icke var årsgammalt.
Naturligtvis måste dock riksföreståndarens
personlighet i detta afseende vara af mycken
betydelse. Ingen af de tre – Sten Sture, Svante och
Sten Sture den yngre – var sådan, att han genom sin
personlighet retade de mäktige herrarne. Må hända var
det just derigenom, som riksföreståndarvärdigheten
under dem så småningom höjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
