Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Sten Sture den yngres regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan Stockholms borgmästare och råd och herr Sten,
strax denne blifvit riksföreståndare och medan han
befann sig i Finland.
Till följd af det ständiga krigstillståndet voro
dock utlagorna dryga och tryckande, så att missnöje
yppades här och der bland allmogen. Vi hafva anfört
ett och annat derom under Svante Nilsson. Förhållandet
fortfor under sonen, men alltid gick fosterlandet
framför allt, och när allmogen fick saken utredd,
voro alla villiga att offra gods och lif för riket
och dess målsman, den käre riksföreståndaren. Det
ligger i sakens natur, att riksföreståndaren skulle
utöfva en noggrann tillsyn öfver kronoegendomen och
kronoinkomsterna.
De ständiga penningebehofven – störst naturligtvis
hos den som stod i spetsen för riket och som måste
äfven för egen räkning hålla ett större antal svenner
till rikets tjenst än äfven den mäktigaste och rikaste
herreman – gjorde det för riksföreståndarne nödvändigt
att äfven i afseende på sin enskilda egendom vara
nogräknade. Gamle herr Sten sökte öka sin och är
icke alldeles fri från beskyllningar för girighet
i detta afseende; angående Svante Nilsson hör man i
detta afseende icke någon klagan, men att han icke
släppte efter på sitt, det känna vi. I afseende på
förvärfvande af fastighet synes han hafva varit helt
olik sin företrädare, att döma af den fullkomliga
frånvaron af hvarje bref rörande sådant.
Unge herr Sten var mera mån om att öka sin enskilda
egendom och liknade derutinnan gamle herr Sten;
dock med den skilnaden att man aldrig finner någon
förebråelse för girighet eller orättrådighet höjas
unge herr Sten emot. I detta afseende må vi särskildt
nämna förvärfvandet af Hörningsholm, emedan det leder
oss in på ett familjförhållande, som må belysas.
Detta gods, som vi redan känna sedan folkungatiden
och striderna mellan konung Birger och hans bröder,
tillhörde en tid i början af 1300-talet tyska
riddareorden. Det kallades då Simonsö. Derefter
kom det mot slutet af 1300-talet till olika ätter
(Örnefot, Ulf), hvarpå man icke känner egarne,
förr än i de första åren af 1500-talet Svante
Nilsson visar sig som förste egare till detsamma och
gifver det 1504 i morgongåfva åt sin husfru Märta
Ivarsdotter. Hon innehade det till år 1514, då det
genom en öfverenskommelse mellan henne och herr Sten
inför riksens råd i Telje kom i den senares ego.
Rörande denna öfverenskommelse eller »dagtingan»
utfärdade herr Sten från Upsala vid Eriksmessan 1515
ett öppet bekräftelsebref. »Jag Sten Sture» – heter
det här – »gör veterligt, att jag hafver lofvat
och tillsagt de värdige fäder och ärlige herrar
riksens råd här nu församlade äro i Upsala, att den
dagtingan, jag gjorde med ärlig och välbördig qvinna
fru Märta, min faders efterlefverska, hvars själ
Gud nåde, i förenämnde fäders och herrars närvaro i
Telje i höstas nästförliden, den vill jag fast och
obrottsligt hålla. Hvilken dagtingan i sådana måtto
ändad och besluten var: först och främst efter hon
välvilligt upplät mig den gård Hörningsholm med de
egodelar derunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
