Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan afseende, det vet man icke. Men mellan honom
och Sveriges riksföreståndare var förhållandet godt,
att döma af bref från den senare till Arcimboldus;
och till förmån för den afsatte erkebiskopen uppträdde
han alldeles icke. Tvärt om återgaf han formligen
åt erkebiskop Jacob de erkebiskopliga rättigheter,
som denne nedlagt.
Om man ock här i landet icke synnerligen fruktade
bannstrålen, ville man dock undvika att bryta
med påfven, helst under den pågående striden med
konungen. Man gjorde derför allt att vinna det
påfliga sändebudet. När Arcimbold från Strengnäs
kommit till Stockholm – det var i November 1518 –
uppvaktades han af riksföreståndarens gemål, fru
Christina Gyllenstierna och alla närvarande förnäma
herrar, och presterne ledsagade honom i högtidlig
procession från Gråmunkeklostret, der han bodde,
till stadskyrkan. Mindre dock utöfvade väl dessa
yttre ärebetygelser något inflytande på legaten,
än de verkliga fördelar han här vann genom att utan
något afdrag få utföra vinsten af sin indrägtiga
aflatshandel, hvartill kom förespeglingen – såsom det
påstås – af Upsala erkebiskopsstol, i händelse
afsättningsdomen öfver Gustaf Trolle vann bekräftelse
af påfven.
Det var sålunda under legatens vistande i Sverige som
konung Christian vågade sitt andra försök att vinna
vårt land. Förbittringen öfver misslyckandet af detta
företag ökades af de underrättelser som inflöto om
legaten och hans beteende. Denne betraktades rent
af som delaktig i »det svenska upproret», och både
Christian och Gustaf Trolle klagade hos påfven öfver
hans förräderi. Konungen gaf tillika befallning att
anhålla legatens folk och varor. Till följd deraf
tog Severin Norrby ett fartyg med rik laddning af
jern och smör, ett annat togs i Köpenham, der äfven
en betydlig penningesumma – enligt lägsta uppgift
20,000 dukater – fråntogs legatens broder.
I Lund hos erkebiskop Birger fick Arcimbold genom
bref från drottning Isabella underrättelse om dessa
konungens åtgärder. Han var då stadd på hemresa från
Sverige och sökte genom bref förmå konungen till
eftergift, hvarpå han återvände inom svenska gränsen
och skyndade till Kalmar, der han inskeppade sig till
Lybeck. Det var i slutet af April år 1519. Men de
insamlade medlen, hvilka voro ganska betydliga, behöll
konung Christian, och de kommo honom synnerligen väl
till pass för de rustningar mot Sverige, hvarmed han
nu var sysselsatt.
Under sådana förhållanden väcker det ens förundran,
att påfven verkligen gjorde allvar med den
bannlysning, hvarmed Sten Sture hotats allt sedan
Gustaf Trolles störtande. Väl hotades äfven konungen
med bann fram pä sommaren 1519, men han förstod att
framhålla de svenskes förseelse i en bjertare dager,
och så kom verkligen bannlysningen öfver Sten Sture
och interdiktet öfver Sverige att utfärdas.
Båda dessa omständigheter, så väl de röfvade skatterna
som brytningen mellan påfven och Sverige, leda
oss alldeles osökt in på kapitlet om konungens
rustningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
