Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke trodde sig fullt kunna lita på Skottarne, som
funnos i deras härafdelning, blef intet af med detta
tåg till Finland. På hösten – den 25 September –
skref Severin Norrby till konungen, att han borde
tillskrifva czaren i Ryssland om undsättning och,
om detta icke vore till fyllest, skicka bud till
högmästaren i Preussen och härmästaren i Lifland
för att hos dem få 1,000 ryttare och motsvarande
antal fotfolk. Han slutar sitt bref med att omtala
sina kryssningar i Östersjön och sina strider med
svenskarne i Kalmarsund och på Öland samt föreslår
afsändandet af en större krigsstyrka till nämnda ö
för att afbränna och ödelägga den.
Från Öland försökte man att öfverrumpla Kalmar. Detta
misslyckades och fienden ville våga en storm samt
»sköto muren till storms», men derpå skördade
de endast manspillan och uppgafvo slutligen
företaget. Konung Christian lät 700 ryttare rida
dit till förstärkning, men innan de hunno fram, hade
belägringsstyrkan lemnat Kalmar och blefvo anfallna
af Sten Stures folk och småländingarne samt rönte ett
sådant mottagande, att endast några få undkommo. Bland
fångarne, som vid detta tillfälle togos, var herr
Åke Brahe, en frände till den Johanna Thorkilsdotter
(Brahe), som blef gift med Magnus Larsson och
hvars son Peder Magnusson först antog Brahe-namnet i
Sverige. Men Sten Stures försök att återtaga Öland och
Borgholm misslyckades. Vid Nargön deremot utanför
kusten af Estland föreföll en sjöstrid, som utföll
till herr Stens och Sveriges fördel, så att tvänne
af konungens skepp togos.
Om det icke kunde undvikas, att mycken oro uppstod i
Sverige för hvad som komma skulle, så var dock denna
ett intet mot hvad de svenskar kände, hvilka på nära
håll hade tillfälle att taga kännedom om danskarnes
rustningar, såsom fallet var med dem, hvilka den
samvetslöse konungen mot tro och lofven fört med sig
bort från Sverige, föregående hösten. Om en af dessa
svenskar, Gustaf Eriksson (Vasa), hafva vi till följd
af den betydelse, han sedermera fick för vårt land,
utförliga underrättelser från hans fångenskapstid,
och knappast tjenar något i så hög grad att belysa
detta ödesdigra år, ej blott med afseende på fiendens
öfvermod utan äfven fosterlandsvännens oro, som att
ur synpunkten af denne enskildes ställning öfverse
förhållandena.
När de svenske herrarne blifvit förda till Danmark,
insattes de under sträng bevakning på hvar sitt
slott. Herr Gustaf kom till Kallö slott på Jutland,
som hades i förläning af hans frände Erik Eriksson
(Banér). För frändskapens skull behandlade denne
sin fånge väl, lät honom äta vid sitt bord och
fritt vandra omkring i trakten eller gå på jagt,
endast åtföljd af en sven. Men efter någon tid
befriades Gustaf äfven från denna följeslagare –
en frihet, som gjorde herr Erik Eriksson all heder,
då han måst förplikta sig till ett högt vite, om
hans fånge undkom. I detta afseende var sålunda allt
godt och väl, äfven om kosthållet var något magert,
enär vid herr Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
